Peter Lindgren: Peter Lindgren: Min pappa har vackrare händer än din pappa!
Jag har alltid haft ett svårt förhållande till mina händer. De är pojkaktigt små och omanliga och duger till intet ifråga om att imponera på töser på rätt sätt. En sådan sa en gång att hon tyckte att jag hade de vackraste händerna. ”Vad gnäller du då om?” undrar ni. Jo, hon ville alltså själv ha dem. Jag hade de mest utsökta, perfekta tösahänderna, sa hon.
Ett liv som journalist har inte dramatiskt ändrat på den saken, även om jag de sista åren kunnat notera en icke obetydlig förhårdnad längst ut på mina pekfingerspetsar. Jag vårdar dem ömt när jag borrar ner dem i tangenterna.
Mitt komplex grundar sig sannolikt i den orättvisa jämförelsen med min far. Han har de värsta labbarna. Fred Flinta-händer. Sådana som knackar mammutar av daga. Sådana man får efter att ha varit snickare i ett halvt sekel. Fingrarna är lika breda som långa och vad ärr och stygn anbelangar överträffar de Börje Salmings ansikte.
”Tummen blev precis platt, men gonade till sig igen så småningom.”
En dag slant han med kniven på jobbet och körde den rakt i handen. Blodet stod som en fontän och tummen hängde kvar blott genom några tappra slamsors försorg, lite som på ett undantag från resten av handen. Pappas kollegor vitnade i synen och mumlade om 90000, vilket vid den tiden var det gällande numret till rätta instansen för den här typen av ärenden. Pappa medgav att han nog var lite tagen, men som den man av plikt han var – och är – menade han att eftersom det handlade om vänsterhanden skulle arbetsdagen nog ändå gå att genomföra, med rätt paketering så att säga. Och om det nu skulle propsas på med någon form av sjukhusvård insisterade han på att få köra dit själv.
En tid senare när tummen repat sig fick han den klämd under ett föremål med den facila vikten två ton. Tummen blev precis platt, men gonade till sig igen så småningom.
Min pappas händer säger allt om vilken man han är. Plikttrogen, trofast, stadig, lojal och godhjärtad. Måhända lite klantig, sett till skadehistoriken, men mest allt det andra. Har ni inte sett honom stå som värd och traktör på en tillställning, gnuggande de där enorma labbarna mot varandra och undrande vad han kan få lov att bjuda på, har ni aldrig på riktigt utforskat resterna av det svenska folkhemmet. Det är arbetare som min far som la fundamentet till välfärden i det här landet. Och han förvägrar ingen som kan tänkas behöva fly till Sverige den välfärden. Många i det här landet som nu gnider sina smala Gollumhänder och vill ha allt det vackra själv, borde titta på min fars händer. De som byggde landet och ändå erbjuder landet åt andra. De som gnids mot varandra allenast av önskan att få traktera.
”Fram till denna dag litar jag lika lite på smala händer, som på en smal kock.”
Här har ni bakgrunden till varför jag lägger så stor vikt vid händerna. De berättar hela historien om oss. Från utseendet och handslaget till hur de för sig i en konversation. Begagnas de till våld eller till kärlek? Det brukar sägas om ögonen att de är själens spegel, men händerna är dess yttersta budbärare. Verkställarna av ont och gott.
Fram till denna dag litar jag lika lite på smala händer, som på en smal kock.
Min svåra relation till mina egna händer då? Det är väl inte så farligt ändå, att ha de vackraste tösahänderna. För är det något det här landet behöver nu, är det kvinnors handlag och ett par rejäla nävar feminism.
