Peter Lindgren: Peter Lindgren: Min son höll på att trycka på Röda Kors-knappen
Vi hälsade på den skrattande Faktumförsäljaren utanför affären som gjorde en typ av grimas som jag tolkade som beundran inför vår stora drickakonsumtion. ”Haha”, skrockade mannen och jag kontrade med något i stil med att ”I sure like my beer”, för lättsamma samtal utanför en affär tarvar alkoholrelaterade kommentarer för att förflyktigas med värdighet.
Jag och grabben hjälptes åt att pytsa i burkarna och det tog avsevärd tid. Jag blev lite klistrig av hustruns coca-burkar och skulle tvätta av mig, samtidigt som grabben var högeligen bespetsad på att trycka ut kvittot. Jag såg i ögonvrån den katastrof som sakta nalkades likt den lätt upphöjda vågtungan på en tsunami vid horisonten.
”Jag såg ut som Joakim von Anka, Ebenezer Scrooge, eller kanske vem som helst från Vellinge kommun.”
”GRÖN KNAPP! FÖR GUDS SKULL, TRYCK PÅ DEN GRÖNA KNAPPEN!”
Min verbala panikmanöver lyckade styra om grabbens pekfinger från den gula Röda Kors-knappen, och jag såg med lättnad kvittot med mastodontsiffrorna 379 skrivas ut. Det skulle också i dag bli mat, och kanske glass till efterrätt.
Jag tittade upp från vasken och mötte mitt ansikte i spegeln. Det var ett fårat, fult, avskyvärt och missunnsamt anlete. Jag såg ut som Joakim von Anka, Ebenezer Scrooge, eller kanske vem som helst från Vellinge kommun.
Jag tittade mig omkring och såg med förfäran att mitt skådespel inte passerat utan vittnen. En tant satt och åt kaffebröd i kaféet och skakade på huvudet, samtidigt som hon med tungan utförde de tre karaktäristiska smackljuden mot gommen, som människor ofta använder då ett sorgligt beteende ska fördömas.
Utanför affären, bara tio meter bort och inom syn- och hörhåll, satt försäljaren av tidningen Faktum och räknade bort en sannolik köpare.
Det går att beskriva min stund vid spegeln som det som Aristoteles benämner som ”katarsis”. Den rening, den känsla av förnyelse vi kan uppleva vid en tragedi. Jag satte mig med av skam bultande hjärta i en liten pöl av skämd öl och letade upp swishnummer till Röda Korset, till Svenska kyrkan och till SOS Barnbyar och vinnlade mig om att den totala summan skulle överstiga den jag nyss förvägrat världens behövande skara.
Jag utförde snabbt och tankspritt min inhandling och utanför affären tog jag fram 120 kronor och bad om att få köpa två exemplar av tidningen Faktum. Jag byggde den världsfrånvända meningen ”Oh, this is exceptional journalism, so I need two”, som om det faktum att jag köpte två Faktum skulle medföra att jag tillgodogjorde mig dess innehåll effektivare. Jag hade helt avgjort en dålig dag.
”En del psykologer skulle försöka slå i er att skam är något dåligt, att det inte är en konstruktiv känsla, men det är fel.”
I dag ser jag det som en ganska bra dag. Jag var en hemsk människa, men såg i alla fall att jag var det. Så von Anka-beteendet ledde till en våg av goda gärningar, så som det alltid gjort genom historien. Varför tror ni att Tyskland till stor del varit Europas samvete de senaste dryga 70 åren? Varför tror ni att länderna i det forna Jugoslavien placerar sig bäst i undersökningar om de minst främlingsfientliga länderna?
En del psykologer skulle försöka slå i er att skam är något dåligt, att det inte är en konstruktiv känsla, men det är fel. Skam är något nödvändigt, något uppbyggligt, bron över till bättring.
Jag är aldrig så snäll mot mina medmänniskor som då jag vet att jag gjort fel. Och de goda gärningar som föds ur min skam leder till nya goda gärningar. Att jag skriver om dem här kommer leda till ännu fler goda gärningar, eftersom jag nu sitter på en hög häst och skulle skämmas ögonen ur mig om jag inte kunde utföra godheter som motsvarar höjden av min häst.
När vi kompenserar för vår skam med goda gärningar, strävar vi sällan efter att balansera kontot, snarare vill vi övertrassera det. Det är en bra sak.
Nästa gång får min son, likt efterkrigstidens tyskar, trycka på den gula knappen. Kanske kommer framtidens Ryssland, Ungern, och kanske till och med Vellinge, att göra samma sak.
