Dahlströms kåseri

Därför klämtar klockorna i Ystad

Dahlströms kåseri Artikeln publicerades

Nu vet jag varför klockorna i Mariakyrkan ringer strax efter elvaslaget. Tack alla som har hört av sig och särskilt tack till Jenny Wollin, kommunikatör i Ystads församling som blixtsnabbt gav mig ett mejl och dessutom lade ut sitt svar på församlingens hemsida. Här är ett utdrag av hennes förklaring:

”Svaret är själaringning, en gammal kyrklig sed som från början handlade om att låta alla veta när någon låg för döden så att människor kunde be för denne. Senare kom själaringningen att flyttas till dagen efter dödsfallet för att påannonsera det samma och påminna varje människa om sin egen dödlighet. I dag finns traditionen kvar på vissa ställen i Sverige, men inte överallt.

Här i Ystad har vi rationaliserat det hela. För de anhöriga som önskar erbjuder vi själaringning klockan 11 måndag, tisdag, torsdag och fredag. Under ringningen är kyrkan öppen. Vaktmästare är närvarande och altarljusen är tända. För att människor som kommer till kyrkan ska kunna visa hänsyn under själaringningen sätter vi upp en skylt i vapenhuset med namnen på den/de avlidna och information om tiden för ringningen.”

Intressant men ocksålite sorgligt. Nu när jag vet att det är en själaringning kommer jag alltid att lyssna på klockorna på ett annat sätt än tidigare. Och jag kommer också att tänka på Hemingways ord i boken ”Klockan klämtar för dig”: ”... och sänd för den skull aldrig bud och fråga för vem klockan klämtar, den klämtar för dig”. Orden sägs ursprungligen komma från en dikt av engelsmannen John Donne men det är jag inte helt säker på.

Från det ena till det andra;i veckan som gått har lite olika saker fastnat i min hjärna. Till exempel storyn om den svenske hotellägaren som fastnade i hissen på sitt hotell – i fyra dagar! Säsongen var över, personalen hade lämnat hotellet och när hotellägaren som siste man skulle lämna byggnaden då stannade hissen. Till sist räddades han av ett brödbud.

Jag tror inte på den historien. Dels är det tufft att överleva utan vatten även om det bara är fyra dygn, dels måste ju någon ha saknat honom eller så är han en väldigt ensam människa. Och varför hade han inte sin mobiltelefon med sig? Nä, det verkar inte sannolikt.

En annan uppgift som fick mig attreflektera och skratta var Johanna Frändéns (krönikör i Aftonbladet) berättelse om att det på toaletterna på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris sitter en streckkod som man ombeds läsa av med sin mobiltelefon och därefter svarar på en enkät om vad man tycker om toaletterna. Alla vill ha våra omdömen om allt möjligt men vem orkar? Dock blev jag så upplivad av toalettenkäten att jag faktiskt satte mig och svarade på enkäten från hotell Zenith i Sevilla. Jag gav högsta betyg på alla frågor utan den minsta tvekan.

Vi har också i veckan lärt oss att det inte heter hypokondri numera utan hälsoångest. Ja, jisses.