Det är vi, Ernst och Carl-Jan

Jag har sett en del av avsnitten och både gläds och förvånas över hans enorma entusiast. Han bygger upp ett julfirande som saknar motstycke; det är barock, rokoko, art deco, Walt Disney, både smakfullt och aningen vulgärt. Jag undrar hur det kan vara att Ernst som äkta man och pappa – men han är kanske inte lika inlindad i bomull som i tv?

Nåja, jag gillar honom, han är en stark motbild till den mer macho mansrollen och sådana tror jag det behövs. Och hans fantasi är det inget fel på. Men nu till saken.

Härom kvällen hade han två tunga matgäster; Carl-Jan Granqvist (ett passande efternamn nu i jultider) och Mat-Tina och de hade förstås med sig var sin matpresent. Jag minns, ärligt talat, inte vad Mat-Tina hade med sig men Carl-Jan kom med grisfötter! Där stod de hallen och Carl-Jan räckte fram grisfötterna till Ernst, som blev klart berörd och genast inföll en diskussion om denna delikatess (har jag förstått) som Tina genast började kalla för grisatassar. Ernst verkade inte ha smakat på grisatassar tidigare men lite längre fram i programmet gjorde han ett försök och sade sig gilla det.

Förmodligen är det så att Carl-Jan har följt våra diskussion om grisatassar och insett att det är vad som gäller på julbordet i år om man vill hänga med i julmatskulturen.

Så låt oss med denna vetskap om vår betydelse avsluta årets trevligaste samtal om julmat med ett sista inlägg om grisatassar: Var så god Christian:

”Och så grisatassar. Tanken på hur den sörja ser ut där klövarna en gång “tassat” runt gör nog att de flesta avstår från att prova, men i den gamla bondehushållet var det en uppskattad delikatess. Nere på kontinenten, särskilt i Elsass och sydtyska områden, ingår grisatassar ofta i olika grytor, för att ge märg och smak och en av de klassiska parisiska restaurangerna som låg intill de gamla hallarna i centrala Paris hette ‘Au Pied de Cochon’ (ung. hos grisfoten) och hade som dörrhandtag en förgylld grisatass. ‘Stora kokboken’ har tre recept på grisfötter; kokta, marinerade och griljerade, det sista en aning komplicerat eftersom det innebär att man skall bena ur fötterna innan de paneras och griljeras. Själv föredrar jag dem kokta. Minst tre timmar behöver de, lite salt vitpeppar och några korn kryddpeppar i lagen. Det fel de flesta gör är att de inte ger dem tillräckligt lång koktid. Skall kallna i sitt spad som då stelnar av sig själv. Och ätas kalla!”

Så ska det låta, Christian. Och jag tänker smaka ordentligt på grisatassar i jul, jag kan ju inte annat efter alla lovord från er. Nu är det inte många dagar kvar och vi hörs en sista gång på julafton. Och fram tills dess ska ni ha en riktigt God Jul!