Kabusa Konsthall: Karin Granqvist

Utställningen på Kabusa Konsthall med Karin Granqvist är hennes första i Skåne, berättar hon. Född i Sollefteå 1965, gick ut Konsthögskolan i Umeå för tio år sedan och har sedan dess ställt ut regelbundet. Sin ateljé har hon numera i Stockholm. Bilderna hon visar är tjugo oljemålningar, en del i större format, alla utan titlar. Mitt första intryck kom spontant när jag gick in i hallen och fick syn på en av hennes solbelysta målningar med Dave Brubecks pianoklanger svagt i bakgrunden. Det här känns annorlunda, det här är ett måleri man blir glad av! tänkte jag i mitt stilla sinne. Märkligt hur målningar kan påverka en, blev nästa tanke. "Art is in the eye of the beholder" har någon sagt, och kanske är det så att konsten skapas i betraktarens öga. I den meningen har konsten en funktion som katalysator. En av Karin Granqvists målningar.190 x 190 cm. Rena dukar, först grundade, sedan några snabba penseldrag i klara färger, litet grumliga disharmonier och så en fanfar i fortissimo mot skyn. Vitt, lysande rött, en ton som klingar till. Det finns ingen tveksamhet i hennes måleri. En säker hand har gjort avtrycken. Som i akvarell eller kalligrafi. Ingen möjlighet att ändra när tecknen väl sitter där. Här finns mycket av harmoni, ljus, balansakter på spänd lina utan kompromisser. Viss släktskap med Rune Hagberg och Lotti Ringström kanske och ändå så olika! Karin Granqvist poängterar att hennes måleri är mycket fysiskt och i skapelseakten är det onekligen det, detta att bearbeta färgen, blanda, tillsätta medier, mejsa ut. Märkligt tycker hon det är, att när hon är färdig med en målning, så är det mer färg runt om den på ateljégolvet och på henne själv än det är på själva målningen! Än märkligare att det färdiga resultatet, bilden, inte är materiell annat än som föremål. Det handlar inte om föreställande måleri utan mer om abstraktion och uttrycksfullhet, tycks det mig, expressivt om man så vill. Visserligen kan man möjligen ana något föremål någon gång, men bilderna står inte i en nära relation till den materiella, konkreta världen utan står närmare den tradition som Wassily Kandinsky stakade ut i modernismens barndom, den som betonar det andliga i konsten. Karin Granqvists måleri öppnar upp, bjuder in fantasin, preciserar - men endast för ett ögonblick. I den meningen är det frusna ögonblick det handlar om. Även om konstnären inte brukar måla till musik, så finns det ögonblick av musik i hennes bilder. Här finns korta fraser, klanger, harmonier, disharmoni, rytm, dans - och stilla glädje. Karin Granqvist berättade, att sedan hon avslutat en målning och såg på den igen efter några dagar kunde den vara helt död, helt utan klang, tycktes det henne. Men plötsligt får den liv och så kommunicerar den igen! Denna förunderliga process, att betrakta bilder som hänger på en vägg, är något som fascinerar. Vad är det som får bilden att leva igen? Betraktarens öga? Karin Granqvists bilder har just denna egenskap, de klingar, kommunicerar och lever. Anders Breitholtz