Dahlströms kåseri

Klas Östergren: Tre porträtt

Dahlströms kåseri Artikeln publicerades

Klas Östergrens nya bok är ingen roman, inte heller en novellsamling. Den innehåller tre porträtt: en kvinna, en kamrat och en kollega. Men den består naturligtvis också av en berättare, som porträtterar de tre personerna. Berättaren träffar kvinnan när han följer en kollapsad spelnarkoman hem. Kvinnan är spelnarkomanens fru. Hon bjuder på vin. Hon är politiker. Okänd för tillfället, "men jag borde ha insett att sådana omständigheter kunde ändras över en natt, ett litet streck i en lista bara och hon knuffades ut ur skuggan och in i offentlighetens ljus." De börjar träffas mer regelbundet. Det blir sammanlagt 36 gånger. Så händer det. Det lilla strecket i listan. Hon blir vald till EU-parlamentet. När hon väl är inne i offentligheten hamnar hon en dag mitt i ett bankrån, som hon natten innan har drömt om. I drömmen hör hon rånaren säga "Nice weekend, petits bourgeois!" innan han flyr platsen. När bankrånet verkligen sker viskar hon orden i örat på en gammal dam, precis innan rånaren yttrar dem. Damen blir förskräckt och kvinnan blir anklagad för att vara medhjälpare till rånet. En politisk skandal tornar upp. Klas Östergren. Bild: Helena Blendberg" BORDER="0"Klas Östergren. Bild: Helena Blendberg Kvinnan är en människa med total kontroll över sitt och andras liv. Men bakom henne finns en mörk skugga, en broder som höll till i en park och levde på att sälja... romaner. Det visar sig att berättaren kände brodern. Han hade köpt böcker av honom. Viktiga böcker. Om kvinnan är en aktiv, engagerad människa med självkontroll är kamraten, det andra porträttet, raka motsatsen. Men när berättaren träffar honom på sitt stamhak, som ligger i en galleria, har han fullständigt förändrats. Han är glad och strålande, säger saker som "kul att se dig", "hur är det på landet?" Fram till denna dag hade kamraten varit tystlåten, en resignerad dysterkvist som ansåg att all verksamhetslust vara förkastlig. Men nu har han förändrats. Det är varken Gud, Litium, Prozac eller kärleken som har dragit ut honom ur grottan. Han har insett att han var i fas med tiden. Berättaren minns när han på 70-talet bodde hos honom ett halvår. Kamraten hade gjort en kvinna med barn. Hon jobbade liksom honom på SL. De hade gjort det en enda gång. Med uniformerna på sig. Det var det som var grejen. Hon gillade uniformer. Det var emot hans principer. Han ångrade sig därför djupt. Hon var högerkvinna. Han var vänsterman. Förhållandet var dödsdömt, ansåg han. Men han ville inte prata om det. "Och det var förstås denna tunghäfta som bar skulden till mycket." Kamraten hade växt upp i en präktig och perfekt familj, men där det var svårt att finna en egen plats. Fadern var en intellektuell kraftkarl, en typ bara finns i Skandinavien och delar av Nordamerika: "män ur arbetarklassen som liksom vuxit upp under bar himmel, som idrottat och sportat hela livet och med sina syresatta hjärnor visat sig extremt studiebegåvade, erlagt akademiska examina och gjort lysande karriärer. De kunde sitta med sina uppknäppta rutiga skjortor, pipa i mungipan och kommentera tunga, svårlästa rapporter med en respektlös kometens som vann gehör - för allt de sade var balanserat och präglat av stort förnuft." I denna miljö kippade kamraten efter andan. "Man kunde bara spegla sig i denna perfekt polerade yta, detta stora sosseblänk --- Allt var liksom formpressat, helgjutet, utan en enda fog eller skarv där man kunde klamra sig fast, rota sig och säga: 'Här, här i den här glipan finns inte ni, det här tomrummet är icke-ni, men jag..." Detta tema återkommer i det tredje porträttet. En kollega till berättaren är manusförfattare och har skrivit en mängd TV-såpor. Berättaren har fått en förfrågan om att porträttera en högst normal familj som har gett bort hela sitt bohag till ett statligt forskningsinitiativ. Alla deras saker ska magasineras och katalogiseras för framtida historisk och sociologisk forskning. Berättaren vill inte anta uppdraget, men tipsar om sin yngre kollega, som tar jobbet. När han kommer till familjen uppstår direkt ett problem. Manusförfattaren som den såpaintrigör han är söker efter konflikter i familjen. Men han hittar ingenting. Det är en rejäl, präktig familj med sunda vanor, sunda värderingar och sunda förhållanden. Hur han än försöker blottlägga sprickor går han bet, ända tills han förstår vad familjen är ute efter när de ska göra sig av med alla sina saker. Men hans avslöjande blir inte som han tänkt sig och han tvingas till reträtt och hans porträtt av familjen inte blev vad han tänkt sig. Klas Östergren har skrivit en mängd framgångsrika romaner, men de senaste åren har det kommit främst TV-serier och film från hans skrivkammare, berättelser som rönt stor uppskattning. Det har därmed också varit tunnsått med Östergrenromaner på bokhandelns nyhetshylla. Den senaste var en novellsamling som kom för fem år sedan var dessutom en ljummen anrättning. I alla fall jämfört med Östergrens tidigare prestationer som Gentlemen, Fattiga riddare och stora svenskar och Under i september. Men med Tre porträtt, är han är tillbaka. Inga skådespelare, regissörer, ljussättare eller andra hantverkare är i vägen för hans lysande språk och gestaltning. För även om han är en bra manusförfattare är är det så här han gör sig bäst. Tre porträtt är bland det bättre jag har läst på länge. Jag har en invändning. Kvinnoporträttet känns inte helt klart. Jag kommer henne inte lika nära som de två männen. Hon försvinner bakom uppdrag, fasad och sanndrömmar. Kanske är det meningen, men jag saknar någonting. Detta är måste dock läsas som en mindre anmärkning. Överhuvudtaget är varje karaktär, varje händelse, varje liknelse liksom hugget i sten. Det är genomtänkt, otroligt välformulerat och ofta roligt. Även om jag tycker mig hitta en ungdomlig glöd i den här boken som fanns i hans tidiga verk, märks det att Östergren står med båda fötterna i medelåldern. Nostalgiska återblickar till hans ungdoms 70-tal saknas inte. Och visst finns det, i sann 70-talsanda, en aura av samhällskritik över boken. Även om den är besinnad. Så om bara tio svenska skönlitterära böcker från de senaste tio åren skulle magasineras för eftervärlden är detta mästerverk ett självklart val, även om dess troliga öde är att bli film. Fredrik Sandberg