Dahlströms kåseri

Recensionen av Svinalängorna

Dahlströms kåseri Artikeln publicerades

Bo Bjelvehammars recension av Svinalängorna. Publicerad i Allehanda 24 mars 2006.

Ny bok

Svinalängorna

Författare: Susanna Alakoski

Förlag: Bonniers

De östra stadsdelarna av Ystad tillhör det Nya Ystad, Fridhem är ett område, som har växt fram stegvis, först med Stiftelsen Fridhem, en imponerande donation av lagman Tage Ludvig Sylvan och så det Nya Fridhem med en 60-talsbebyggelse med en regelbundenhet och en fyrkantig enformighet i planering och byggnation.

Det är till detta nybyggda område på 60-talet, som Susanna Alakoski förlägger sin berättelse, sin romandebut.

Berättelsen lever bland invandrarfamiljer och låginkomsttagare. Leena är barnet, som berättar och Leenas föräldrar är de vuxna, som hon älskar allra mest. Det är viktigt att understryka att det är barnets ord som härskar och barnets berättelser som bestämmer.

Fridhem är ett vackert och modernt område att växa upp i för Leena, jag märker även idag när jag går genom området att det är så, dessutom är det nära till Sandskogen, ett utsökt friluftsområde och nära till havet.

Att bo där och leva där är en förmån för Leena. Skällsordet från 60-talet, Svinalängorna, verkar långt borta.

På den här tiden finns inte vissa ord i den politiska retoriken, ord som integration, assimilering, diskriminering och särbehandling.

Det är svårt att minnas att människor från femtiotalets Ungern eller Leenas finska föräldrar sågs som objekt för invandrarpolitiska manifest eller byråkratiska kväljande filtar. Filtar, som har samma färg och tjocklek för alla, när ordet invandrare sägs, då utlöses kollektiva modeller och friska lösningstabletter. Alla ska simma tillsammans, avpersonifieras och bli polerade till goda medborgare.

Leena är mycket med sina vänner Åse och Riita, hon är mycket med dem, som har det som hon har det. Hon känner den världen, med perioder av en viss ordning hemma, men också långa tider av kaos och ständigt supande, i omåttlighet.

Arbete förekommer hos de vuxna, mat med viss oregelbundenhet och brännvin finns nästan alltid.

Leena är både stark och har en obändig livskraft, som besegrar både förfall, utsatthet och förnedrande åtgärder.

Sociala myndigheter och polis finns, men allt de gör verkar så halvhjärtat och fumligt. Av plikt och tvång, men utan hjärna och hjärta.

Berättelsen visar starkt på skillnader i samhället och en grov uppdelning av människor. Rika och godhjärtade kvinnor ger till de fattiga och utsatta, av godhet och av välgörenhet.

I Svinalängorna bor andra klassens människor, de får hållas där, bara de inte ställer till med för stor oreda och stör för märkbart.

Nu är detta ingen klagovisa eller en eländesberättelse. Det är en varm roman om ett barns sätt att se och leva i en aningen orolig värld.

Hon ser, hon hör, hon lyssnar och tolkar allt på sitt sätt – de vuxnas tal, de vuxnas fester och de vuxnas märkligheter. Hon bevarar en stor värme och en stor kärlek till de vuxna, särskilt till sin mamma.

Leena har andningshål utanför hemmet, hon har sina vänner, skolan och sina aktiviteter i föreningar.

Skolan är mycket betydelsefull för Leena, den är som ett vattenhål, det är viktigt att veta också idag, skolan betyder oerhört mycket för många, det spelar ingen roll var den ligger eller hur stor eller liten den är.

Susanna Alakoski skriver från ett barns fågeltorn, hon skriver underifrån, hon hyllar kvinnorna, hon skriver med autencitet och kraft. Inte med sentimentalitet och syndabocksteorier, hon fingrar inte på orden skuld och skam.

En rak och enkel prosa klär berättelsen och det är de kläder som har en genial passform till det som hon vill berätta.

De grundläggande strukturerna och mönstren finns kvar i vårt samhälle, stora grupper står utanför på olika sätt, detta föder oro, besvikelse, negativa förhållningssätt till normer och gemensamma värden. Destruktion och våld.

Beslutsfattare och likställda måste känna mera av genans än värdighet och nöjdhet.

Bo Bjelvehammar