En murvel utan tyglar

Två gånger under den fyra timmar långa intervjun mörknar Bertil Torekulls ögon. Ena gången försöker jag få honom att berätta någonting om Ingvar Kamprad som inte är allmänt känt sedan tidigare. Andra gången raljerar jag över Jan Guillous kritik mot att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset. Båda gångerna rycker han ut i försvar.

Aldrig skulle han svika vännen Kamprads förtroende, förklarar han, och apropå Jan Guillou säger han bara kort: Jag är en supporter av herr Guillou.

Annars är det närmast en spjuveraktig snart 80-åring, vars humör samstrålar med solens dans över Branteviks hamn utanför fönstret, som öppet berättar om sitt liv. Den karakteristiskt så nyfikne publicisten backar inte för några andra frågor.

Bertil Torekull serverar kaffe från en skramlig röd emaljservis, tillverkad av Kockums emalj i Ronneby där hans pappa arbetade. Han skrev om sin fars liv i boken Det emaljerade hjärtat (2002).

– Jag älskar den här servisen. Far hade en dröm om att emaljen skulle bli det stora materialet för framtiden. Så blev det ju inte. Men han dog innan plast och rostfritt tog över allt.

Bertil Torekull är bland annat känd för sin bok om Ingvar Kamprad, som publicerades första gången 1998 och som i dagarna kommer i en omarbetad upplaga. För drygt en månad sedan kom nya – Torekull säger nygamla – avslöjanden om Ikea-grundarens nazistiska kontakter i ungdomen. Bertil Torekull blev nerringd av journalister som ville ha kommentarer. Han vet att han aldrig slipper historien om Ikea.

– Jag var en nyttig idiot som gick med på att skriva den här boken, men det ångrar jag inte. Jag står för varenda rad och ingen kan ta ifrån mig min arkeologiska kunskap om Ingvar Kamprad. Jag åkte ju runt i världen och besökte Ikea-varuhus, pratade med Ingvar, söp med Ingvar, badade bastu, plockade svamp, fiskade gös, lagade mat och grälade med honom. Där grundlades en ömsesidig respekt. Efter att jag skrev boken har vi blivit förtrogna vänner. Jag talade med honom så sent som i går.

Du har skrivit mycket om uppbrott. Du fick sparken från ditt drömjobb som chefredaktör på Svenska Dagbladet 1991. Berätta.

– Ja, det var en mycket tydlig spark. Så här i efterhand kan man säga att jag tog en inbyggd risk på Svenska Dagbladet på den tiden, eftersom att jag inte var högerman. Det var mycket djärvt av dåvarande styrelsen att utse mig som chefredaktör, men de valde mig för att jag var en duktig journalist. När Bildt skapade sin regering stod det glasklart för högern att man inte kunde ha en icke-högerman på moderaternas flaggskepp, och då åkte jag ut. Men det uppbrottet, som jag verkligen inte ville, var ändå något av det bästa som har ägt rum i mitt liv.

På vilket sätt?

– Efter det fick jag ett oerhört rikt liv som författare och har på dessa 20 åren skrivit elva böcker och medverkat i andra. Jag har hållit föredrag över hela Sverige, och inte minst har jag haft glädjen att medarbeta i Ystads Allehanda. Det är oslagbart att skriva för en lokaltidning där det ju finns en närhet. Jag älskar detta i journalistiken, att få skriva om det lokala och försöka se något annat än det lokala, nämligen det globala. Lokaltidningen är för mig hjärtat i journalistiken och alltings ursprung.

Hur ser du på det sista uppbrottet, döden?

– Jag kommer att tänka på en strof av Cornelis Vreeswijk: "Häst utan tyglar som vägen minns, ta mej till landet som inte finns." Visst är den fin? Vi vet ju inget om landet döden, men vi har en förhoppning om någonting bättre. Och det där utan tyglar låter härligt tycker jag. Jag vill inte vara tyglad av någon tro.

Vårt samtal driver över till USA, landet som Bertil Torekull ständigt återkommit till för att beundra eller ibland förfäras över. Hans morfar och mormor emigrerade till Amerika på 1880-talet, där hans morfar grundade en församling och byggde en kyrka i Connecticut.

Bertil Torekull blev korrespondent i New York för Veckans affärer i slutet av 1960-talet och under sitt första år där gjorde han en slags pilgrimsresa för att leta efter spår efter sina morföräldrar.

– Det var faktiskt där som jag försonades med hela min uppväxt. Jag satte mig i min Ford Mustang och körde norrut några timmar till staden East Norwalk och hade sån tur – för det ska man ha som journalist – att jag fick kontakt med tre 80-åriga damer som hade gått i söndagsskola hos min morfar pastorn och kunde berätta om det. Det blev en stor upplevelse för i det ögonblicket förstod jag var jag hade fått språket ifrån. Jag hade fått det av morfar, som visserligen dog när jag var tre-fyra år, men det hade gått i arv till min mor som också var utomordentligt noggrann med språket.

– Mor var predikant, politiker, hon skrev dikter, hon var sträng och hemsk och frikyrklig. Jag ska inte kalla henne för en ragata, men hon förföljde mig med sin moral och sina krav på att jag skulle gå i kyrkan och jag protesterade och svor som en jävel. Det gör jag fortfarande, dessvärre. Samtidigt förstod jag att det var i detta frikyrkliga hem, med allt sjungande av psalmer, detta bedjande och bibelläsande, som jag fick språket till skänks.

– När jag åkte ifrån de här tre damerna i East Norwalk så dikterade jag i bilen ett brev till min mor på en diktafon och skickade henne kassetten. Jag beskrev denna resa och återkopplingen till mina rötter. Efter det försonade jag mig med min mor. Det var en storartad upplevelse. Efter en ibland hätsk och hemsk uppväxt så blev vi så nära varandra. Vi blev verkligen, ja, kära i varandra på nytt. Det har jag skrivit om i boken Rabarbertronen (2000).

Du har engagerat dig mycket för miljön bland annat genom vindkraft. När du tänker på framtiden för dina barn och barnbarn, vad tänker du?

– Jag tror att de får det tufft. Jag tror att den generationen jag tillhör är den mest lyckliggjorda generationen någonsin. Vi som bor i det här landet har fått allting gratis. Vi undgick kriget med ett nödrop och har bara fått ta del av tillväxtens ljuvligheter. Och vi har faktiskt inte förrän på senare tid fått se dess baksida, som är en miljöförstöring som är alarmerande. Jag tror att mina barn och barnbarn kommer att behöva en enorm energi och ett enormt livsmod för att gå vidare.

– Just nu pågår en livaktig diskussion om hur vi ska hantera äldreboomen. Det kommer att bli fruktansvärt många gamla människor, säger man. De ska försörjas, få vård, och så vidare. Det kommer att ordna sig. Det är mycket viktigare att prata om hur vi ska kunna stötta våra barnbarn. Fokus kan inte vara på hur vi tar hand om våra äldre. Fokus måste vara på våra efterkommande. Och det finns ingen större fråga än miljöfrågan.

Sedan snart 40 år har du ägt hus på Brantevik. Vad uppskattar du mest med Österlen?

– Det blev en perfekt skrivarbod för mig att åka hit och vara ensam, iväg från Stockholm. Jag vet att mina dåvarande kvinnor har tyckt att jag bara smet iväg, men här fick jag vara i fred och här har jag skrivit alla mina böcker. Här träffade jag genuina människor som inte förställde sig. Det var enkelt att leva här nere måste jag säga.

Finns det något du inte uppskattar med Österlen?

– Jag har stött på främlingsrädsla. Jag undrar mycket över detta, eftersom alla kuster är ju egentligen öppna för alla intryck. Jag tänker på alla skeppare som seglat till denna kust och som tagit med sig erfarenheter och rikedomar från främmande länder. Jag kan lättare förstå att det finns främlingsrädsla i Sjöbo, som är inlåst på slätten.

– Det är väl det jag inte tycker om. Sedan kan jag beklaga att här finns så många som slår mig i boule.

Om du inte blivit journalist, vad skulle du då blivit av dig?

– Det är en bra fråga. Jag skulle ha kunnat bli källarmästare. Jag har jobbat rätt mycket på krogen, i kök och så vidare, med enkla sysslor. Det jag älskade med de där miljöerna var att där fanns samma magi som på en tidning, nämligen att man gör någonting nytt inför varje sittning.

– Jag kommer ihåg känslan när man hade dukat färdigt hela matsalen för en middag. Bländande vita dukar och allting på sin plats, och sedan väller horden in. Sedan följer hektiskt löpande med order och spring med maträtter, en spänning i luften, dofter, cigarrer och parfymer och konjak, du vet, allt det här. Sedan försvinner gästerna, det ser ut som en katastrof, man rensar, tömmer allt, skakar alla jävla dukar och stoppar dem i tvätten, och sedan gör man nytt igen.

– Den eviga förnyelsen, den påminner om journalistikens roll – detta stigma – att man aldrig blir kvitt det här: man är tvungen att göra färdigt en ny tidning i morgon också.