På besök i huset där livet börjar

Det är inte länge sedan värkarna började men hon är beredd på att det kan gå fort. Smärtorna är så stora att hon bara vill krypa ur skinnet.

När personalen kommer ner och möter dem känner hon att hon inte kan flytta sig. Bebisen är på väg ut. Nu. Hon ligger ner i bilen med dörren öppen och barnmorskan förlöser henne i aprilnatten. Kvart i tre ligger en gosse på hennes mage.



Morgonmötet

Ett nyfött skrik som nästan inte hörs letar sig från ett förlossningsrum ut i korridoren. Morgonen har kommit till Ystads BB och tygstorken som hänger i taket i korridoren utanför rummet tycks ha lyckats. Inte bara i natt. De tio patientrummen är fyllda med bebisar som fötts de senaste dagarna.

– Är det gjort hörseltest här?

– Är det taget blodprov?

– Vad skriver hon i sin födelseplan?

Med varsin kaffekopp i handen sitter barnmorskor och undersköterskor i personalrummet och går igenom pärmar med journalerna för alla de barn och mammor som ligger på avdelningen. I födelseplanerna som mammorna skrivit och lämnat in får de veta vilka önskemål som finns.

De konstaterar att ett rum ska göras om till familjerum så att pappan kan stanna. Plats finns så det är inga problem. En annan familj har önskat att få åka hem i dag. Men det barnet är bara två dygn gammalt så det får diskuteras noggrannare.

Barnmorskan Karin Ehde Åkesson reser sig. Visst är det noga med morgonens genomgång, men det viktigaste tycker hon är att komma ut på avdelningen och träffa mammorna, papporna och barnen och se hur de mår.

– Kan vi gå nu?



Joys glädje

Fyra nallar och en kanin ligger hos fyra dagar gamla Doris i en genomskinlig liten vagn i allrummet. Hennes mamma Joy Rasmussen äter frukost – gröt, ost, skinkmacka – men släpper knappt sin förstfödda med blicken.

– Vad skönt att ni är tillbaka!

Personalen kommer fram och hälsar. Doris fick en turbulent start i livet. Efter att hon fötts med kejsarsnitt fick hon ryckningar i kroppen och eftersom läkarna inte visste vad det var fick hon åka ambulans till neonatalavdelningen i Lund.

– Det var fruktansvärt när man inte visste vad det var, säger Joy Rasmussen.

Doris låg under observation i tre dagar. Men under den tiden var allt normalt. Nu är allt bra och de är tillbaka i Ystad. Släkt och vänner har bombarderat Doris med nallar och presenter och Joy börjar långsamt inse att hon blivit mamma för första gången.

– Jag var vaken och hade lokalbedövning. Jag kände ingen smärta och så plötsligt sa det plopp när hon kom ut. Det var underbart. Jag bara grät. Sedan bara låg jag och log. Det går inte att beskriva känslan. Jag trodde att jag skulle vara mycket tröttare men i stället ligger jag bara vaken och stirrar på henne. Det känns overkligt.

Tårarna rullar ut med hennes kinder. Hon försöker stryka bort dem med handflatan.

– Var kom hon ifrån. Så välskapt och fin. Det är sjukt.



Grannarna

"Ta plats Sofia så kommer jag sen". Det sms:ade höggravida Elisabeth Jagerstam till sin granne från Hönsinge när det spreds i byn att Sofia Zäll hade åkt in till BB.

Nu sitter de i allrummet med varsin liten nyfödd son. Jakob och Otto. De föddes med en dags mellanrum. Kanske blir de kompisar liksom deras äldre systrar hemma i byn.

– Det är skönt att ha någon här som man känner. Helt annorlunda än förra gången, säger Sofia Zäll.

– Det har varit praktiskt. Vi har vaggat varandras barn när den andra har varit och duschat, säger Elisabeth Jagerstam.

Hon sätter fart på gungstolen.

Deras barn kommer att bidra till att öka barnskaran i Hönsinge utanför Anderslöv med flera procent. Elisabeth Jagerstam och Sofia Zäll skämtar om att de snart kan köra en egen skolbuss i byn. Och så kan de kanske öppna dagis och fritids.

Fast så nära till skämtet hade inte Sofia Zäll när hon kom in till BB. Då blev hon plötsligt rädd för förlossningen, ville helst åka hem igen.

– Personalen tog tag i det direkt, började coacha mig och gav mig redskapen så att jag kunde klara av det. Sedan gick det fort. Vi kom in kvart i tre och tjugo över fyra är han född. Men de hann lugna mig. De har en enorm fingertoppskänsla här.



Tvillingarna

En liten svag ljusprick lyser i ögonen på tre dagar gamla Hanna som ligger på skötbordet. Hon smågnyr men barnläkaren Elisabet Andersson är snabb i vändningen och är snabbt klar. Istället tar hon stickan och tittar i halsen.

Några meter därifrån blir Hannas tvillingbror Simon påklädd av sin far efter att precis ha blivit undersökt. Läkaren har gått igenom allt. Hjärta, lungor, mage, mun, höftleder.

– Det ser jättebra ut medicinskt, säger hon.

Simon får på sig en svart body med en nallefigur på. Hanna vägs. Hon har gått upp 45 gram sedan gårdagen. Det går i rätt riktning. Sedan får hon en röd body med en likadan nalle.

– När vi kommer hem får ni panntofflor och revben, skämtar pappa Anders Fredin.

Han har barn sedan tidigare, men för mamma Cecilia Lindberg är det de första. Hon blev lite chockad när hon fick reda på att det var två, men nu känns allt bara fint. Hon har hämtat sig efter förlossningen och barnen mår bra. Nu vill hon bada sina tvillingar och sedan ska de åka hem.





Oväntad start

Nya bebiskläder och några små, små strumpor ligger i den genomskinliga vagnen inne hos Marina Holmén som fått ett rum på BB-avdelningen efter den oväntade starten i bilen. En arbetskamrat har kommit på besök och beundrar den nyfödda sonen på sängen. Han har hunnit bli tolv timmar och det ser ut som om han småler.

Ännu har han inte fått något namn. Det har Marina och Anders inte hunnit fundera kring ännu. Allt hände ju så snabbt.

– Jag hade så ont och det gick så fort. Det gick ju bra men det får ta sin tid innan man smälter det, säger Marina Holmén.

Hon sitter på sängkanten i vit sjukhusrock, berättar att hon slutade jobba för tre dagar sedan och tyckte hon hade gott om tid till födseln som var beräknad till en och en halv vecka senare. Och hon funderar på hur det hade gått om de inte bott i stan utan haft längre att köra. Men att älta om-ifall-att-scenarier leder ingen vart. Nu är han här.

Storasyskonen Johanna, 10 år, och Anton, 8 år, dyker upp med presenter och blommor till sin mamma och nya lillebror. Den yngsta bubblar av stolthet.

– Vet du vad mamma, alla har sagt grattis till mig i skolan!



Systerstöd

Filmkameran försöker ställa in skärpan i det nedsläckta rummet där Supawadee Tumpa filmar sin syster Sunisa Strandh med sin nyfödda son inne på deras rum. Hon reste ända från Thailand för att se honom födas. Tillsammans med Sunisas make Ragnar Strandh stöttade hon sin syster under förlossningen. Det hör till traditionen att man ställer upp för varandra inom familjen.

– Det är viktigt och helt normalt att man är med. Familjen kan vara stark och hålla i handen, förklarar Ragnar Strandh.

Och det finns fler traditioner som de ska följa. Innan bebisen är en månad ska den gå till en buddistmunk och få en hårtuss avklippt. I Thailand går man till ett tempel. När man som den här familjen bor i Tullstorp utanför Borrby blir det nog en resa till en munk Köpenhamn. Eller så kan en frisör klippa.

– Det betyder lycka för bebisen, säger Sunisa Strandh.

Det lyckliga ansiktet strålar i kapp med den knallrosa morgonrocken och hon berättar att hennes son, som kanske ska kallas Jimmy, föddes på det thailändska nyåret.



Korridoren

Modersmjölksersättningen skvalpar i en liten skål med pip som barnsköterska Agneta Svensson kommer gående i korridoren med. Hon har precis gett en nyfödd bebis en skvätt. Det är mycket vanligare i dag än för några år sedan att man ger extra tillskott till barn som fötts för tidigt, haft en ansträngande födsel eller där mamman haft graviditetsdiabetes. Var tredje timme ska de ha ett litet tillskott.

Utanför fönstret på altanen skiner solen på de nyplanterade penséerna. Där ute pågår ett liv med arbete, dagishämtning, fikapauser, gräl och skratt. Men det tänker man inte på här inne.

Barnmorskan Rigmor Svensson kommer förbi.

– Jag går och hämtar mamman som fick det akuta kejsarsnittet i morse.



Akut kejsarsnitt

Det var kvart över sex i morse som Angelica Henningsson från Tolånga fick åka akut till operationssalen. Moderkakan höll på att lossna och det var bråttom att få ut barnet med kejsarsnitt.

Nu fyra timmar senare ligger han tryggt i pappa Mattias Karlssons famn. Mamma vilar i sängen. Droppet är kvar. Hon hade inte tänkt sig att det skulle bli så här. Att hon skulle tvingas vakna upp efter att ha varit sövd och inte ha barnet hos sig direkt efter förlossningen. Men nu är det skönt att allt är över.

– Det är verkligen livets under. De kommer ut och kan sparka och sprattla med armarna.

Det är andra gången hon upplever det. Hemma väntar storasyster Wilma. Dörren öppnas. Undersköterskan Moa Andersson kommer in med förlossningsfika. Gurkdekorerade ostmackor ligger bredvid svenska flaggan och några vårglada servetter.

– Ja, vi följer modet, säger Moa Andersson och drar upp smilbanden.





Återbesöket.

Lilla Embla har hunnit bli en månad gammal. Hon är klädd i en orange och rödrandig sparkdräkt när hon följer med mamma och pappa på återbesök på förlossningsavdelningen. Eftersom mamma Sara Åberg spruckit så mycket vid sina tidigare förlossningar har hon denna gången bett till att få att gå tidigt på uppföljningssamtal.

– Efter att jag fått mitt andra barn kände bara mig deppig men visste inte vad det var. Jag gick alldeles för länge innan jag kollade upp vad det var. När jag gick på kontroll visade det sig att jag måste opereras i underlivet igen. Denna gången ville jag ha en dubbelkoll i stället för att vänta åtta veckor som är det normala, säger hon.

Redan innan förlossningen fick hon hjälp på avdelningen eftersom hon var rädd inför förlossningen. Idag har hon träffat läkaren som sydde henne och haft samtal med en barnmorska. Det känns bättre än förra gången.

Karin Ehde Åkesson kommer och kramar om henne.

– Jag hör av mig. Vi är inte riktigt färdiga med varandra.





Eftermiddagsmötet

Eftermiddagspersonalen har börjat och samlas i personalrummet. De får information om allt som hänt under det senaste arbetspasset. Sen ska de ska dela upp arbetet. Ett gäng ska knytas till förlossningsrummen, ett annat till BB-rummen.

– Jag ska på lönesamtal så då kanske jag inte ska vara på förlossningen om det händer något, säger barnmorskan Yvonne Bodeborn.

– Nej, det är nog rätt. Jag missade mitt. Det var mitt i en förlossning, säger Rigmor Svensson.

Fast egentligen älskar Yvonne Bodeborn att vara just på förlossningen. Hon tycker att yrket barnmorska är helt fantastiskt. Det finns naturligtvis mycket svåra stunder när mammor får missfall eller det blir komplikationer vid förlossningen. Det är jobbiga stunder när personalen här måste vara starka för att ge föräldrarna allt stöd de kan få. Men att i de lyckliga stunderna få hjälpa till och se ett barn födas slår det mesta, tycker hon.

Yvonne Bodeborn har jobbat i 37 år på Ystads BB och har nog förlöst upp emot 3500 kvinnor.

– Men det spelar ingen roll. Man blir fortfarande väldigt engagerad i varje förlossning, säger hon.

Erfarenhet kan man tala om. Men inte rutin, tycker hon. Under en förlossning kommer barnmorskan så nära en familj att det blir alldeles speciellt och unikt.

– När man ser lyckan i ögonen då är det stort. Varje gång.

Hon skakar på huvudet, blinkar till och blir lite våt i ögonen.





Hemfärden

Det serveras eftermiddagskaffe i allrummet och Ystad Allehandas fotograf Thorsten Persson är på plats för att fotografera nyfödda bebisar. Han tar bort en tavla från väggen i allrummet, släcker ljuset och instruerar Petra Nilsson hur hon ska hålla sin nyfödde son. Sedan knäpper han bilden och visar henne på displayen hur den blev innan den publiceras i tidningen. Petras väninna Monica Löfqvist tar upp mobiltelefonen och tar en egen bild.

I en annan hörna av rummet får tvååriga Moa Jagerstam träffa sin nyfödde bror Otto för första gången. Hon tittar stilla på honom någon minut. Sedan sträcker hon fram handen för att klappa.

Samtidigt på förlossningsavdelningen vankar en kvinna i väntans tider. Vattnet har gått men värkarna har inte kommit igång riktigt än. Hon får rådet att ta en promenad och bestämmer sig för att gå ut och äta.

Anders Fredin och Cecilia Lindberg har packat ihop och kikar in i personalrummet. De vill tacka för sig. Det är dags att åka hem. I två babyskydd till bilen ligger Hanna och Simon.

– Titta bilstolarna är nästan för stora. De försvinner nästan i dem, säger Anders Fredin.

Personalen ler och önskar dem lycka till. Så åker de hem.

Tiden i huset där livet börjar är över.

För denna gången.



Jessica Ziegerer

0411 – 55 78 68

jessica.ziegerer@ystadsallehanda.se

Anette Sjöstrand (foto)