Humor och glädje är vardag på särskolan

När vi öppnar dörren och hälsar på i träningsskoleklassen lämnar Johannes Holstein-Kragh, 14 år, sin stol med ett språng. Han vill visa myrsamhället som klassen själv hämtat myror till i skogen.

Resten av eleverna följer honom när han exalterat visar oss resten av klassrummets spännande saker.

– Ja så är det, oftast jobbar vi som myror men ibland har vi myror i brallan, säger läraren Lee Poppius.

För ett tag sedan hade särskolan i Ystad öppet hus och då kom mer än 100 besökare för att vara med på en vanlig skoldag. Förra gången ett liknande evenemang hölls på skolan kom bara elva personer.

– Det är fantastiskt roligt, säger specialpedagog Ann-Britt Wallengren.

– Vi tycker att det är viktigt att få uppmärksamhet för vår verksamhet eftersom det finns så mycket okunskap hos allmänheten om begåvningshandikapp och funktionshinder.

Vi gör vad vi kan för att sprida den kunskapen.

Harmoni

Ann-Britt Wallengren har jobbat på särskolan sedan den startade 1985. Flera i personalen har varit nästan lika länge på arbetsplatsen.

– Vi får många studiebesök och många säger att de märker värmen och harmonin här. Det gör vi också förstås, annars hade vi inte stannat så länge, säger Ann-Britt Wallengren.

Hon menar att sammanhållningen i personalen är en viktig faktor med tanke på att arbetet med begåvningshandikappade barn har sina utmaningar.

– Det är stimulerande att arbeta med våra elever och se deras nyfikenhet och vilja att lära. Vi har ett mycket nära samarbete med elevernas föräldrar. Ofta går föräldrarna in i en andra kris i samband med att deras barn ska börja i skolan, och det är klart att det inte lämnar oss oberörda i personalen. Men, jag måste ändå säga att det är humor och glädje som präglar särskolan, säger Ann-Britt Wallengren.

I en annan sal har träningsskolans elever en musikstund. På träningsskolan går elever som ofta har flera olika funktionshinder. Henrik Gellström, 12 år, tar tillfället i akt att lämna undervisningen för att stolt demonstrera sin eldrivna Akkaplatta, som gör att han själv kan köra runt i skolan längs en tejpad bana i golvet.

I skolköket ett par dörrar ner steker Karolina Svensson, 15, och Jakob Nilsson, 16, pannbiffar för en klassutflykt, tillsammans med läraren Kerstin Gustafsson.

– Ska du inte vända biffarna nu? försöker läraren.

Carolina ser pillemarisk ut och skakar sakta på huvudet. Hon ler när hon ser att Kerstin Gustafssons bekymrade min. Så vänder hon biffarna och de båda skrattar.

Eftersom särskolan delar lokaler med Edvinshemsskolans andra grundskoleelever görs mycket för att underlätta samvaron mellan eleverna. Det finns gemensamma projekt och tvärgrupper.

– När barnen börjar i förskoleklass här brukar vi alltid prata med dem om vad vi gör på särskolan, berätta för dem vad ett begåvningshandikapp eller utvecklingsstörning är och vad det innebär. De kan tycka att vissa av hjälpmedlen kan se läskiga ut, men när de sedan får prova dem så blir det avdramatiserat. Eleverna ska ju träffa varandra varje dag i sju år, säger Ann-Britt Wallengren.

Under vårterminen har nu eleverna i årskurs 6 fått göra praktik på träningsskolan.

– När eleverna efteråt höll sina redovisningar om praktiken så var alla jättepositiva och berättade att de fått en bättre förståelse hur andra kan ha det, säger Anette Nilsson, lärare i årskurs 6.

–Vissa saker som är självklara för våra elever kan ta så mycket längre tid för elever på särskolan. Det är ju en viktig insikt och erfarenhet att få veta vad ett handikapp kan innebära.

Under sin praktik fick sjätteklassarna bland annat läsa böcker för eleverna på träningskolan och spela musik tillsammans.

– De lärde sig att de kunde ha roligt och skratta ihop. Kontakten har också gjort att de hejar på varandra i korridorerna på ett positivt och naturligt sätt, säger Anette Nilsson.

Specialpedagog Ann-Britt Wallengren håller med.

– Jag tycker att det är viktigt att alla elever är representerade på en skola. Grundskoleeleverna som gått här tillsammans med särskolans elever har faktiskt fått en livserfarenhet. De har fått svar på en del frågor som många vuxna fortfarande grunnar på. De har sett att begåvningshandikappade barn är precis som alla andra. Ibland är de ledsna och ibland är de glada. Vi har alla samma känslor och behov.