Den viktiga anknytningen

Familj Artikeln publicerades
"Den anknytningsupplevelse vi får med oss från våra föräldrar kommer att prägla våra nära relationer för resten av livet", säger Magdalena Bluhme. 5 bilder
"Den anknytningsupplevelse vi får med oss från våra föräldrar kommer att prägla våra nära relationer för resten av livet", säger Magdalena Bluhme.

Hur vi beter oss i relationer vid rädsla, sorg eller stark glädje berättar mycket om vår barndom. Erfarenheterna går i arv, säger experten.

Påverkas vår förmåga att ha goda relationer i vuxen ålder av hur vi tröstades och togs hand om som barn? I allra högsta grad, enligt Magdalena Bluhme, som är psykoterapeut, socionom och förskollärare.

– Den anknytningsupplevelse som vi som barn får med oss från våra föräldrar kommer att prägla våra nära relationer under resten av livet, säger hon.

Anknytningen påverkas till exempel av om vi fick känslomässigt stöd eller tidigt lärde oss att det inte var någon idé att gå till föräldern med våra känslor.

– Hur anknytningen till föräldrarna ser ut blir en sorts blåkopia, en inre arbetsmodell, för hur vi kommer att agera i andra nära relationer.

Magdalena Bluhme förklarar att anknytningen är en överlevnadsstrategi som egentligen finns bland alla primater. Barnet söker skydd och stöd hos en vuxen eftersom det är det säkraste sättet att överleva.

Men hur ser då en trygg anknytningsrelation ut?

– När man som barn går till någon - om man är rädd eller upplever andra starka känslor - och får den tröst man behöver, blir lugnad och sedan kan återvända till upptäckandet av världen, då har man en trygg anknytningsrelation, förklarar Magdalena Bluhme.

I en otrygg anknytningsrelation är föräldrarna inte känslomässigt närvarande, något som kan leda till att barnet tidigt lär sig att det är bättre att undvika nära relationer. Det gör för ont att bli avvisad gång på gång. Och erfarenheterna kan sägas gå i arv.

– Ett tydligt exempel är föräldrar som lever med obearbetade trauman, till exempel krig, och därmed får svårt att tillgodose sitt barns känslomässiga behov eftersom de själva har varit tvungna att stänga ner sina egna, säger Magdalena Bluhme.

– Det barnet kommer med största sannolikhet att upprepa ett liknande beteende med sina egna barn, säger hon.

Så här gör vi människor eftersom vi är programmerade på det sättet. Och vi kan inte förändra våra anknytningsrelationer innan vi har blivit medvetna om vårt beteende.

En bra början för att förändra sitt anknytningsmönster är att bli medveten om sina anknytningsbeteenden. Men Magdalena Bluhme tillägger att självhjälp kan vara ganska svårt. Många negativa anknytningsbeteenden utlöses till exempel vid rädsla och sorg och just då kan det vara knepigt att tillämpa något man har läst i en bok.

– Börja med att titta på hur du beter dig när du upplever starka känslor. Drar du dig undan i nära relationer? Ser du att mönstret återkommer?

Att förstå hur saker hänger ihop öppnar för förändring, även om våra beteenden sitter väldigt djupt, förklarar Magdalena Bluhme.

Positiva upplevelser av anknytning, till exempel en trygg kärleksrelation, kan också göra att en person med ett från början otryggt anknytningsmönster förändras.

– Känner man sig trygg och märker om och om igen att ’wow, du ser mig’ - då får man nya erfarenheter som också förändrar det egna beteendet.

Vår hjärna är ständigt öppen för nya upplevelser som kan ligga till grund för ett ändrat anknytningsbeteende.

– Genom hela livet söker vi vidare. Det finns något väldigt hoppfullt i det.

Fakta

Anknytningsteorin

Anknytningsteorin har sitt ursprung i psykoanalytikern och psykiatern John Bowlbys arbeten från 1950-talet och framåt. I anknytningsteorin ser man hur människors sätt att relatera till andra människor, i till exempel kamrat- och kärleksrelationer och i omvårdnaden av de egna barnen, följer personens egen anknytningshistoria. I dag är anknytningsteorin en av de viktigaste psykologiska teorierna för att förstå hur människor hanterar närhet, omsorg och självständighet i relationer.

De fyra anknytningsmönstren

+ Trygg anknytning: Barn som växer upp med känslomässigt tillgängliga föräldrar får förutsättningar att må bra och utveckla en trygg anknytning. Som vuxna har de ofta god självkänsla och inga problem med långvariga relationer.

+ Otrygg undvikande anknytning: Om barnets föräldrar är känslomässigt otillgängliga kommer barnet att försöka klara sig själv. Som vuxna har de problem med närhet till andra, och håller sig distanserade både känslomässigt och sexuellt, i nära relationer. Livet präglas av känslan av att man ska klara sig själv.

+ Otrygg ambivalent anknytning: Uppstår om barnets föräldrar är nyckfullt engagerade i barnet. Ibland får barnet tröst, ibland inte. Barnet lär sig inte att förälderns respons hör ihop med barnets behov. Den här typen av anknytningsmönster leder till en vuxen som pendlar mellan att vara väldigt närhetssökande i relationer och att undvika kontakt för att inte bli sårad. De blir upptagna av relationer på bekostnad av att utforska omvärlden.

+ Otrygg desorienterad anknytning: Kan vara barn till missbrukande föräldrar eller föräldrar som varit med om till exempel ett krigstrauma. Barnen kan ha upplevt föräldrarna som skrämmande, och kan också ha varit tvungna att som liten ta hand om föräldern. Som vuxna har de svårt att etablera långvariga relationer och har svårt att förstå andra människor. Ångest och depression är inte ovanligt.

Visa mer...