Förälskad i skrivandet

Stockholm Artikeln publicerades
”Att skriva är som en slags förälskelse, en ockupation”, säger författaren Inger Alfvén som är aktuell med en ny bok i höst.
Foto:JANERIK HENRIKSSON / TT
”Att skriva är som en slags förälskelse, en ockupation”, säger författaren Inger Alfvén som är aktuell med en ny bok i höst.

En “förfärligt svår” pubertet gav romanförfattaren Inger Alfvén ett livslångt intresse för relationer. Ännu i 75-årsåldern ger detta spännande ämne upphov till nya romaner. Men relationer är långt ifrån riskfria, menar hon.

Med ett tjugotal populära böcker, däribland “Dotter till dotter” (1977) och “S/Y Glädjen” (1979), har den prisbelönta författaren Inger Alfvén etablerat sig som relationsromanens okrönta mästare.

– Det som händer med människor i mötet med andra är det som intresserar mig mest när jag skriver. Jag tror på fiktionens sanning. Genom fiktionen når man mycket djupare än faktaböcker; man kan röra sig friare och hitta motkrafter till den begränsande inre monologen, säger hon i sitt ljusa vardagsrum med välfyllda bokhyllor.

Hon ger intryck av att vara eftertänksam, uppriktig och gränslös på något vis. Rätt som det är kan hon utbrista i ett lågmält skratt.

Människan är ett socialt djur, hävdar hon. För de flesta betyder därför relationer allt, oavsett om man lever med andra eller är ensam.

– Vi behöver kroppsnärhet och en dialog med andra - någon som stretar emot eller håller med. Lika underskattat som livsviktigt är vårt behov av att bli tagna i anspråk, vårt behov av att vara behövda, eftersom det skapar mening i livet. Annars krymper man, värnar om sitt eget och blir mer egoistisk.

Samtidigt är det svårt och långt ifrån riskfritt att öppna sig för en annan människa, menar hon.

– I en relation är det klokt att acceptera människor som de är utan att tro att man i grunden kan förändra dem.

Under uppväxten i Djursholm norr om Stockholm var relationen med familjen viktigast. Modern var socionom och fadern Nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén.

– Han kunde helt försvinna in i sitt eget. Samtidigt var han en älskansvärd pappa som var engagerad i sina fem barn.

Som nummer två i syskonskaran kände hon sig länge “klämd på mitten” i den då rådande konkurrensen.

– Fram till puberteten var jag en oskuldsfull person som levde i nuet. Puberteten var förfärlig, att ömsa skinn och bli vuxen, att växa, få bröst och bli en kvinna utan att vara mogen för det. Jag tror att vi alltför ofta har svårt att förhålla oss till våra tonåringar. Antingen håller vi för hårt eller släpper taget.

Denna besvärliga brytningstid var en vändpunkt för den 13-åriga Inger Alfvén.

– Frågor som varit väsentliga för mig resten av livet väcktes då och jag började skriva.

Nästan från början var det romanen som blev hennes uttrycksform.

– Novellen har alltid varit en för kort sträcka för mig. Jag vill gå in i min egen skapade värld och bli kvar där i åtminstone några år. Att skriva är som en slags förälskelse, en ockupation, ett rum att gå ut och in i, men som jag har ständig tillgång till. Sedan överger jag mina romanpersoner, glömmer dem, men medan jag bär på dem är de lika verkliga som människor i själva verkligheten.

Som 24-åring debuterade hon med “Vinbergssnäckan” på Bonniers förlag. I höst kommer “Berör mig inte, berör mig”.

– Att skriva är ett sätt att leva och är det viktigaste för mig - utom mina närmaste relationer. Så länge jag kan och har förmågan fortsätter jag. (TT)

Fakta

Inger Alfvén

Fyller: 75 år den 24 februari.

Bor: I Stockholm.

Familj: Gift med psykiatrikern Johan Cullberg, ett barn, tre barnbarn, fyra bonusbarn och åtta bonusbarnbarn.

Så firar jag födelsedagen: “Inga planer än så länge.”

Om att fylla 75: “När man är 30-40 tror man att det finns ett visst mått av odödlighet. Nu har jag en mer realistisk syn och lever mycket i nuet. Jag vet att jag dör förr eller senare. Men jag är mer rädd för att människor i min närhet ska dö än för egen del.”

Visa mer...