När mormor inte har tid för sina barnbarn

Familj Artikeln publicerades
Dagens pensionärer är pigga och reser mycket. Det kan krocka med förväntningar på hur de ska vara som mor- och farföräldrar.
Foto:Dmytro Zinkevych/Shutterstock.com
Dagens pensionärer är pigga och reser mycket. Det kan krocka med förväntningar på hur de ska vara som mor- och farföräldrar.

Dagens far- och morföräldrar är piggare än någonsin och ägnar sig gärna åt självförverkligande. Inte sällan krockar det med de vuxna barnens förväntningar på att den äldre generationen alltid ska ha tid för barnbarnen.

En mormor som bakar bullar. Eller en mormor som hellre drar iväg på golfresa. Våra förväntningar på mor- och farföräldrarna kanske inte stämmer med vad de själva vill.

– För många börjar livet när de fyller 65. Det finns ett enormt utbud med saker att göra. Dagens pensionärer är dessutom väldigt pigga och de reser på ett helt annat sätt än förut, kanske bor de halvtid utomlands, säger Krysmyntha Sjödin, psykoterapeut.

Vad kan man kräva av den äldre generationen? Kan man förvänta sig att de ska finnas där och torka snoriga näsor, hämta på dagis och steka pannkakor när föräldrarna inte hinner?

– Det finns inget som säger att en mor- eller farförälder måste ta ansvar för sitt barnbarn. Vi har förväntningar på alla våra relationer och ibland behöver vi släppa på dem.

I sin roll som familjerådgivare träffar Krysmyntha Sjödin många småbarnsföräldrar vars föräldrar inte deltar i barnens vardagsliv, ofta beror det på att man bor långt ifrån varandra och då kanske viljan men inte möjligheten finns. Men ibland är det så att far- och morföräldrarna inte visar så stort intresse för barnbarnen.

– Mycket handlar om vilken grundrelation som finns i familjen från början. Mormor kanske inte tyckte att det var så roligt att vara förälder själv, kanske fick hon ingen avlastning och nu känner hon att det är hennes tur att vara fri och leva sitt liv. Alla njuter inte av vara med sin familj, det är inte något man pratar så mycket om men det är inte konstigt egentligen.

För många är blodsband mycket viktigt, men relationer kan ändå vara svåra. Särskilt till personer som står oss känslomässigt nära. Det kan vara bra att få hjälp att förhålla sig till sina gamla mönster. Till Krysmyntha Sjödin kommer ibland vuxna barn med sina föräldrar för att reda ut hur de bäst kan samarbeta kring barnbarnen. Inte sällan handlar det om hur mycket en far- eller morförälder egentligen får lägga sig i när det gäller uppfostran.

– Ju fler krav och måsten som uppstår mellan föräldern och den äldre generationen desto mer infekterat blir det. Man kan inte kräva någonting av sina föräldrar i det här fallet, och blir relationen omringad av konflikter blir det inte trevligt för barnet. Höj dig ovanför din egen besvikelse, och om far- eller morföräldern valt bort sina barnbarn kan du försöka se om det finns andra i barnets liv som kan fylla den platsen.

Fakta

Psykoterapeutens bästa tips

Det går utmärkt att gå i familjerådgivning med sina föräldrar när man är vuxen.

Om barnen är tillräckligt stora: säg att du och din mamma/pappa inte kommer så bra överens, det motverkar att barnet lägger skuld på sig själv.

Prata inte illa om den äldre generationen med barnen och bråka inte så att de hör.

Trots att man är vuxen är man ofta ett barn i förhållande till sina egna föräldrar. Hamna inte i det läget utan lös konflikten så som du skulle ha gjort på en arbetsplats.

Att uttrycka sin besvikelse är inte en lösning. Sucka inte utan försök kommunicera.

Visa mer...

Fakta

Tre röster om mor- och farföräldrar

Katarina, 42:

"Vi har fyra barn och mina svärföräldrar valde för några år sedan att flytta utomlands halvårsvis. Vi tänkte att det skulle resultera i att vi träffades desto mer när de var hemma i Sverige, men det blev tvärtom. De har inget intresse för sina barnbarn utan tackar ofta nej när vi bjuder in till kalas. Sist vi sågs var vid en släktmiddag och då hörde jag min svärmor fråga min man hur gammal sonen är. Det gjorde lite ont i hjärtat att hon inte visste. Visst känns det ledsamt att mina barn fått växa upp utan farföräldrar men jag tänker ändå att den största förlusten är deras. Själv kan jag inte förstå hur man kan välja bort livets efterrätt som de gjort. Som mor- och farförälder behöver du inte göra mycket för att få en alldeles särskild plats i barnens hjärta."

Nico, 36:

"Min pappa bor ganska långt bort och vi har haft sporadisk kontakt under min uppväxt. Jag har försonats med att han inte varit den pappa jag önskat mig, men när jag fick barn själv växte en förhoppning om att han kanske skulle bli en bra farfar. Till en början var han något mer engagerad, och jag skickade ofta bilder och höll honom uppdaterad om min första dotters liv. Men med åren och i takt med att han fått fler barnbarn har engagemanget svalnat. Droppen kom sist när han hälsade på och min yngsta dotter refererade till sin farfar som "farbrorn". Jag planerar att ta upp det här med honom, det är viktigt för mig att mina barn har en farfar."

Johanna, 31:

"Jag har alltid sett framför mig hur min mamma skulle finnas som en outtömlig superkraft i mina barns liv. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. För några år sedan träffade hon en ny man och efter det är allt förändrat. Hon reser mycket, och hon vill vara ensam med sin nye man. Jag misstänker också att han inte alltid vill träffa mina barn. Jag vill min mamma allt väl. Men jag blir ändå så oerhört besviken när jag måste fråga månader i förväg om hon kan passa barnen en kväll, och lite sur när jag förstår att det är hennes nye man som ibland får henne att säga nej."

Visa mer...