Så hjälper du tonåringen att bli självständig

Familj Artikeln publicerades
Släpp taget. Många unga tycker att föräldrarna är överoroliga och lägger sig i för mycket.
"Titta på ditt barn med hopp i ögonen och förtröstan om livet och framtiden", är Karin Enqvists råd.
För föräldrarna kan det vara en smärtsam process när tonåringen lämnar hemmet. En del av identiteten försvinner.
Foto:
En del unga vuxna fastnar i entrén till vuxenvärlden och stannar hemma framför datorn i stället för att plugga, resa eller jobba.
Foto:

Anknytning får mycket fokus, men självständighet är en lika viktig del av uppväxten. Det menar psykoterapeuten Karin Enqvist, som tycker att föräldrarna ibland förmedlar oro till barnet i stället för hopp.

Att släppa taget är inte lätt. Du minns tonåringens första steg, tand, ord. Det var ju inte länge sedan! Alla galonbyxor som skulle träs på och av. Och nu plötsligt - en fest? Utan vuxna? Kanske med alkohol?

– Det behöver inte bli skarpt läge direkt.

Det säger Karin Enqvist, psykoterapeut och socionom, specialiserad på unga och deras föräldrar. Hon menar att situationen kan förhindras om du lagt ned ett tillräckligt grundarbete.

– Anknytning får mycket uppmärksamhet, men självständighet är en lika viktig del av ett barns uppväxt. Nyckeln till det är dialog och samspel, att barnet tidigt känner att dennes tankar och känslor är viktiga. Det börjar där. Och som förälder får man möta upp, och ge barnet luft att prova saker själv.

Vad det innebär: Att prata med sitt barn från tidig ålder och se honom eller henne som en likvärdig individ. Men det betyder också att barnet tidigt ska vara delaktigt i hushållet, vara med och tömma diskmaskiner, städa sitt rum. Och uppmuntras att själv packa och ta med gympapåsen.

Delar man inte med sig av arbetsuppgifterna säger man att det är okej att inte ta ansvar, hävdar Karin Enqvist.

– Barn vill känna sig viktiga och behövda. Men ibland prioriterar vi effektivitet. Kanske får vi göra avkall på det ibland, och låta ungarna få hänga med och göra saker ihop med oss.

För några år sedan skrev Karin Enqvist boken "Limbo" ihop med journalisten Helene Lumholdt. Den behandlade unga vuxna som fastnat i entrén till vuxenvärlden, stannat hemma i stället för att plugga, resa eller jobba.

Många tänker säkert att det handlar om "söndercurlade" barn som inte lärt sig att ta eget ansvar. Men riktigt så enkelt var det inte.

– Jag aktar mig för att säga det. Det finns ju exempel från Asien som är helt annorlunda.

I Japan och Sydkorea finns ett liknande fenomen, hikikomoris, där miljontals före detta tonåringar, ofta äldste sonen, stannar hemma framför datorskärmen. De är inte curlade, utan där förklarar man gärna beteendet med en patriarkal struktur och lydnadskultur.

– Det är mycket baserat på prestation och förväntningar.

De svenska ungdomar som Karin Enqvist pratat med diskuterar också dessa frågor. Att det är tufft att nå upp till målen.

– Många känner att det är jättestora förväntningar att nå långt. Att mamma och pappa är jätteduktiga och alltid ställer frågor om prestation. De blir rädda för att prova om det inte är garanterat att de kommer att lyckas.

Föräldrarna känner ofta igen sig i beskrivningen, när de får höra den återberättas.

Men beteendet går att förebygga.

– Som förälder kan man ha en hållning att man låter barnet prova olika saker, och känner hur det känns. Att testa. Titta på ditt barn med hopp i ögonen och förtröstan om livet och framtiden. I stället för att direkt börja oroa sig för att man inte kommer in på rätt linje eller får den rätta karriären. Lust och längtan är viktigare än prestation.

När det gäller ansvarsbiten tycker ungdomarna som Karin Enqvist möter ofta att föräldrarna är för oroliga.

– Många unga är ansvarstagande och att gå på fest behöver inte betyda droger och alkohol. Det kan vara mer oförargligt. De unga jag pratar med tycker att föräldrar är överoroliga och lägger sig i för mycket.

Rädslan kan vara befogad ibland, men emellanåt är den en konsekvens av att föräldrarna helt enkelt inte litar på sina barn. Kontrollbehovet är för stort. Världen är osäker. Det är bäst att agera skydd från allt dåligt som kan hända.

– Jag tror att vi överfört en rädsla för den. Om någon bråkat på skolan försöker man numera ofta byta skola i stället för att lösa situationen. Men det är viktigt att vi inte matar barnet med oron.

Ibland är det inte alls den unge som har problem att lämna hemmet. Det kan lika gärna handla om föräldern, som riskerar att bli av med en stor del av sin identitet.

– Det är tryggt att ha varandra. Men själv tycker jag att det oerhört vackert med unga vuxna som kliver ut ur hemmet. Det är en härlig kraft i det. Det kan lysa av lust av förväntan, man vet att man inte kan vända tillbaka. Det är sorgligt vackert. Det är inte slut, men det blir bara på ett annat sätt.

Förälder fortsätter man ju att vara ändå.

– Har man perspektivet att barnen är likvärdiga personer, har dialog och samspelar bygger man in ett vi som finns kvar. Det håller hela livet.

Fakta

Så hjälper du din tonåring att bli mer självständig

+ Försäkra dig om att klimatet i familjen är sådant att alla medlemmar ses och behandlas likvärdigt.

+ Låt barnet testa många saker, så att de är förberedda för vuxenlivet. Det är okej att känna sig ledsen, orolig och missnöjd ibland.

+ Förmedla hopp och tillit, inte oro och ångest. Låt barnet förstå att det kommer att lösa sig!

+ Om tonåringen exempelvis vill gå på en fest och ni är oense: Ha en dialog där båda sidors behov och önskningar tas till vara.

Visa mer...