"Vi behöver mindre vidskepelse"

Familj Artikeln publicerades
Poeten och författaren Jila Mossaed fyller 70 år. För mer än trettio år sedan lämnade hon hals över huvud sitt forna hemland Iran tillsammans med sina två barn.
Foto:Björn Larsson Rosvall
Poeten och författaren Jila Mossaed fyller 70 år. För mer än trettio år sedan lämnade hon hals över huvud sitt forna hemland Iran tillsammans med sina två barn.

Drivkraften har alltid varit att bekämpa orättvisor, vidskepelse, och hyckleri. Nu är Jila Mossaed aktuell med diktsamlingen ”Vad jag saknades här”.

– Jag har blivit mycket modigare och vågar mer på alla sätt, säger hon om sitt författarskap.

Det har gått mer än trettio år sedan Jila Mossaed i all hast tvingades lämna sitt forna hemland Iran med sina två barn. I och med att Khomeiniregimen tagit över styret stegrades hotet mot henne. Och hennes brott var att hon skrivit poesi.

– Jag lämnade mitt hus snabbt och tog ingenting med mig. Tusentals böcker, massa brev och musik. Allt!

Flykten gick via Turkiet mot Sverige. För Jila Mossaed var resan allt annat än planerad och den förändrade hela hennes liv.

– Om någon hade spått i mina händer att jag skulle flytta till norden, stanna och dö där hade jag gapskrattat. Men situationen ändrades så fort.

Den lilla familjen hamnade i Hagfors utan ett öre på fickan. Från att ha tillhört den iranska medelklassen var hon plötsligt fattig och tvingades till en början be om pengar till mat och hyra. Författarskapet som tidigare varit hennes största sysselsättning var utom räckhåll. För att erövra de nya sederna, traditionerna och inte minst orden skulle det krävas en lång vandring helt utan ledsagare.

– Det var som att vara född utan en mor. Jag måste upptäcka språkets labyrinter helt själv. Det är ett stort jobb.

– Men jag måste säga att jag djupt i mitt hjärta är så glad för att ha fått komma hit. Se mina barn växa upp här och att de nu står på egna ben. Och att jag har erövrat det här språket… för mig är det en triumf att ha lyckats med det.

Jila Mossaed berättar med hes och hostig röst. Förkylningen hon drog på sig tidigare i vinter vägrar att släppa taget. ”Klimatet här passar inte min kropp, men det passar min själ” är hennes egen förklaring.

– Jag fick en gång frågan om jag tyckte om Sverige och varför? Jag svarade: ”Ja, jag tycker om Sverige därför det är så lugnt här”. I början reagerade jag på att folk var så sofistikerade att de inte bryr sig om sina grannar. Efter trettio år har jag lärt mig att ni är väldigt försiktiga och inte vill störa. Så har jag blivit själv också.

Dessutom är hon i dag en erkänd svensk författare och poet med en mängd utmärkelser i bagaget. Nyligen erhöll hon Jan Fridegårdpriset och för bara några dagar sedan utkom hon med sin sjätte diktsamling på svenska, ”Vad jag saknades här”. Ett sjuttiotal små berättelser, känslor och minnen direkt ur hjärtat som satts på pränt.

Jila Mossaed förklarar att hon med sina dikter varken vill vägleda eller komma med några riktlinjer utan bara berätta om hur hon känner för livet, människorna och världens läge just nu.

– Livet är vackert, tycker jag. Otroligt vackert. Så varför förvandlar vi det till ett helvete? Jag bara varnar för hur vi gör mot varandra och mot naturen. Vi behöver mindre vidskepelse, hyckleri och färre vapenfabriker. Och mer kärlek, känsla och empati.

Har ditt författarskap förändrats under åren?

– Ja, mitt språk har blivit enklare och rakare och jag har blivit mycket modigare och vågar mer på alla sätt: som kvinna, när det gäller politik och religion. Den stora rädslan som funnits mer än tusen år i mitt gamla hemlands litteratur, och som fortfarande finns, har jag lämnat. Det är en stor sak för en författare och poet att lämna den rädslan som jag var så van vid.

Drivkraften är däremot är densamma – att synliggöra och uttrycka sin vrede över orättvisor. Reagera och vägra vara tyst. Men också att lämna något bakom sig för framtiden.

Hon beskriver poesin som den ultimata formen som speglar en hundraprocentig sanning, till skillnad mot romanen som mest består av fiktion.

– I romanen planerar, fantiserar och gestaltar man fram nya karaktärer. Du skapar en hel värld som är baserad på en ickesanning, om jag ska vara hård. Poesi är något annat. När en dikt kommer till mig kan jag inte ändra på innehållet.

Den har en ganska undanskymd roll i dag.

– Ja, tyvärr. När jag går till bokhandeln hittar jag den stackars poesin undangömd i något hörn. Och hyllorna är så smala, så smala. Det känns inte bra, säger hon och skrattar, men drar sedan en djup suck och konstaterar:

– Folk törstar efter deckare.

Fakta

Jila Mossaed

Fyller: 70 år den 4 april.

Bor: I Göteborg.

Familj: Dottern Michka, sonen Ilia och fem barnbarn mellan tre och sex år.

Gör: Poet och författare.

Aktuell: Med diktsamlingen ”Vad jag saknades här”. Medverkar i antologin"Nyliberal ordlista".

Om att fylla 70: ”Det känns som att jag har levt i tusen år, i olika liv. Det är klart att kroppen signalerar att den är 70, men inombords är det annat som är viktigt – den inre vakenheten, att jag kan skriva och reagera.”

Så firar jag födelsedagen: ”Med mina barn och barnbarn. Det ska bli härligt.”

Ångrar: ”När kvinnor blir förtjusta i en klänning och fastän de ser att den är för liten så köper de den. Det har jag gjort. Sedan hänger den i garderoben. Eller att bli förtjust i en man som man vet är fel för en, ändå väljer man honom, haha. Det är samma sak. Men man blir klokare med åren och lurar inte sig själv lika lätt.”

Läser: ”Just nu Horace Engdal som jag tycker har ett så vackert språk. Och så läser jag ”Måste du gå?” av Antonia Fraser.”

Visa mer...