Gästkrönika

Ingen människa är en bostadsort

Gästkrönika

Artikeln publicerades 10 juni 2013.

På landsbygden frodas hembygdsföreningar och skolorna uppmuntrar elever att lära sig mer om sin hemby, i staden vill varje kommunal stadsdel sätta sin prägel på närområdet och inkludera de boende via grannsamverkan och boendeprojekt. Teorin är att om man känner tillhörighet och ägande för sitt närområde kommer det gynnas i längden, skadegörelsen minskas och utanförskapet minimeras.

Teorin går igen i debatten kring Husby och de andra oroligheterna i Stockholmsområdet när de boende klumpas ihop som en homogen grupp. Några efterlyser lite fler kommunala satsningar och mer delaktighet för att förhindra upploppen. I Malmö kan en sådan satsning innebära en ”ätlig växtvägg” eller en stadsdelskarneval. I många kommuner arbetar man för fler mötesplatser och grannsamverkan. Man skall bli en del av sitt närområde.

Drömmen om folkhemmetär fortfarande närvarande. Miljonprogrammen och yttre stadsdelar byggdes upp för att likna ministäder där alla nödvändigheter skulle finnas så att invånarna skulle slippa lämna området till vardags. På landsbygden blir det ramaskri varenda gång en skola, vårdcentral eller närbutik tvingas stänga på grund av minskad efterfrågan eller otillräckligt befolkningsunderlag. Allt skall lösas i närområdet och ingen skall behöva ta sig till ett annat bostadsområde i onödan. Allra helst skall arbetet också finnas i samma kvarter.

Självklart finns det starka skäl till denna boendenostalgi. Har man aktivt valt att flytta till ett område vill man kanske bli extra delaktig i det, känna samhörighet och integreras in i gemenskapen. Man kanske har fina barndomsminnen eller känner att man hittat sin plats på jorden. Det som ofta glöms bort är att det inte gäller föralla.

Det går faktisktalldeles utmärkt att bosätta sig på en plats utan att känna någon större gemenskap med den, och det måste inte vara ett problem. Många av de som bor i områden som anses utsatta gör det för att det inte finns så många andra alternativ, inte för att man vill bli en del av det specifika området. Andra tycker att en plats är fin, passar ens praktiska behov, eller är det som passar plånboken bäst för tillfället. Då kanske man inte har något intresse av kommunala satsningar för ökad delaktighet, särskilda projekt för kvarterets invånare eller att på andra sätt identifiera sig med platsen man bor på.

Kanske behövs detlite mindre fixering på var människor bor eller kommer ifrån. Geografisk plats är inte samma sak som intressen, individer eller social samhörighet. De allra flesta kan ta sig från en plats till en annan och hitta gemenskaper över stadsdelsgränser. Ja, till och med mellan stad och land. Man är inte var man bor.