Gästkrönika

Öppna gränser är mänsklig rätt

Gästkrönika

Det är inte robotar eller datorer som fattar politiska beslut, utan människor. Som tur är finns systemet till av en anledning och det öppnar för en möjlighet till mänskliga tolkningar av lagar och regler. Ibland förekommer ömmande skäl, och ett modernt samhälle ger sina medborgare nya chanser. Det är bra. Världen är inte absolut eller svart eller vit.

Artikeln publicerades 1 oktober 2012.

I det nyligen uppmärksammade utvisningsfallet med den lilla flickan Haddile i Lund blev det extra tydligt hur viktigt det är att det finns ett humant perspektiv vid myndighetsutövande och politiska beslut.

Om det är någotsom skattepengar bör gå till är det att rädda liv, att ge människor en fristad från krig och förtryck. Det kanske inte går att ge alla allt, men möjligheten att bosätta sig i vilket land som helst, arbeta och ta del av samhället borde vara en självklarhet. Politiker ska varken neka människor akutsjukvård, eller chansen att skapa sig ett liv oberoende nationsgränser. Det är både inhumant och absurt.

Samhället borde snarare förändra systemen som förhindrar rörlighet i dag, och bygga så öppna dörrar att människor kan stanna på den plats där de vill vara och verka. Kanske är den gamla välfärdsstaten inte hållbar i längden. Invandring och migration är en tillgång, och det är inte särskilt fräscht att neka någon att arbeta och bosätta sig på en plats, bara för att personen i fråga råkar vara född i ett annat land.

Det är lätt att talaom relativa problem och relativ fattigdom när det kommer till utmaningarna i svensk politik. Men öppna landsgränser, fri rörlighet och fri migration är inte relativa mått, de är absoluta. Många flyttar till ett annat land för att de vill flytta från något. Svält, misär, hot mot liv, frihet, kropp och person kan alla vara skäl att bryta upp från en plats. Då är relativ fattigdom lika oviktigt som ersättningsnivåer i bidragssystemen eller hur språkundervisningen är reglerad. Det som betyder något är få stanna och ta chansen att bilda sig ett liv i trygghet.

Andra flyttar till saker.Som kärlek, arbete eller nya möjligheter. Inte heller det borde byråkratin lägga sig i, än mindre försöka hindra. Att i ett samhälle har helt skilda regelverk beroende på var man är född, eller varifrån ens föräldrar råkar komma ifrån är förlegat, och funkar inte i en värld som i alla andra avseenden är global.

Man kan tala hur mycket som helst om integration, men det som behövs är rättsäkerhet, frihet och en möjlighet för var och en att fatta egna beslut om liv och framtid. Till dess att det står var och en fri att bosätta sig och arbeta i vilket land man själv vill och väljer, är en human lagstiftning och ett mänskligt förhållningssätt det minsta man kan begära. Även om det skulle innebära att dela med sig av en bit överflöd.