Reinfeldt fjärran från verkligheten
Det var inte det att han blev utskåpad av den finländske presidenten Sauli Niinistös robusta charm. Inte heller berodde det på att den moderata försvarspolitiken kläddes av ytterligare med en genomgången av hur mycket användningen av flera svenska vapensystem minskat sedan 2006 (läs: mycket) (SvD 12/1).
Antagligen var Reinfeldt heller inte så glad över att Myndigheten för Samhällsberedskap, MSB, på dagen för hans anförande presenterade nya siffror som tydligt visar svenskarnas uppfattning om den svenska försvarsförmågan, hotet från Ryssland samt hur den svenska försvarspolitiken sköter sig. Alla siffror går åt fel håll.
Men statsministern kunde ändå inte låta bli att försöka motbevisa samtliga belackare om att han visst hade förståelse för försvars- och säkerhetspolitiken. Han hade minsann gjort ett arbetsplatsbesök på marinbasen Berga i förra veckan. Reinfeldt lägger ofta och gärna stor vikt vid att hans mål är att göra ett arbetsplatsbesök per vecka för att lyssna och lära. Och han var, som vanligt när han är ute i verkligheten, imponerad över det arbete som de anställda på Berga gör.
Men en sådan slå-sig-för-bröstet-redogörelse måste nagelfaras. Låt oss ta det från början: statsministern tillträdde den 6 oktober 2006. Mellan då och nu har det passerat 378 veckor. Semesterveckor åsido ger det 343 arbetsveckor, som i sin tur motsvarar i runda slängar 350 arbetsplatsbesök.
Statsministern besökte förvisso den svenska kontingenten FS16 på plats i Afghanistan i januari 2009. Men det krävdes 343 veckor innan han behagade att göra sitt första förbandsbesök i Sverige, och då på Berga i Stockholm. Alltså så nära Rosenbad som möjligt. Statsrådsberedningen kan inte ”på rak arm” minnas fler förbandsbesök. Flera militära kännare jag har talat med bekräftar bilden.
Reinfeldts medverkan på rikskonferensen i Sälen vittnar också om ett begränsat intresse för frågorna. Förra gången Reinfeldt deltog på rikskonferensen var 2010. Han var dessutom med på länk från Afghanistan 2009.
Att en moderat statsminister gör sitt första förbandsbesök i Sverige först under sitt åttonde år av regeringsinnehav, en handfull dagar innan en årlig försvarskonferens under ett valår, som han senast besökte förra gången det vankades val, är inte ens en pinsamhet. Det är en abdikering. Det är det yttersta beviset på det politiska självskadebeteende som den moderata försvarspolitiken utvecklats till. Kanske till och med själva anledningen.
Då är det kanske inte så konstigt att Reinfeldt anklagas för att inte lägga så stor vikt vid försvars- och säkerhetspolitiken. Har han inte visat intresse för att besöka den verklighet som han får kritik för att han mörkar om, ja, då är det heller inte så konstigt att han inte vet särskilt mycket om den. Eller ens bryr sig. Det finns ju så mycket annat man skulle kunna göra med 40 miljarder – både ett elfte och ett trettonde jobbskatteavdrag, exempelvis.
