Tacka ja till jämställdhet

Nu har rättsforskaren Marcin de Kaminski, bloggaren Fredrik Wass samt Sydsvenskans ekonomikrönikör Thomas Frostberg bestämt sig för att de vill göra något åt den manliga dominansen. I veckan lanserades kampanjen #TackaNEJ, som går ut på att de som ansluter sig lovar att avstå från att ingå i paneler eller jurygrupper som bara består av ett kön.

Kampanjen lanseras i samarbete med Rättviseförmedlingen, som arbetar med att motverka stereotypa föreställningar om exempelvis kön eller etnicitet.

Självklart finns kompetens hos både kvinnor och män. Det gör i sin tur att den manliga övervikten bland experter som lyfts fram är ett problem – särskilt aggregerat, över tid. Men att i alla lägen prioritera en jämn könsbalans är inte oproblematiskt. Ibland råkar de tre fyra mest intressanta experterna på ett område vara män. Ibland är den enda kvinnan med relevanta erfarenheter upptagen.

Och ibland kan jakten på en jämn könsbalans i vissa sammanhang leda till ojämlikhet i andra. Exempelvis har jag hört kvinnliga forskare klaga över att de ständigt förväntas representera sitt kön i arbetsgrupper och kommittéer – vilket gör att de får mindre tid till sin forskning.

För egen del är jag mer förtjust i kampanjen Rättviseförmedlingens lanserade för ett par år sedan – tacka ja. Att som rekryterare eller arrangör tänka jämställt i grundurvalet räcker nämligen sällan.

Som ung feministisk journaliststudent blev jag paff när jag första gången skulle göra en enkät bland människor på stan och insåg hur svårt det var att få kvinnor att uttala sig. Nästan samtliga män svarade på mina frågor, oavsett hur komplicerade de var eller hur lite de själva visste om sakfrågan. När det gällde kvinnor var förhållandena de omvända. De flesta ville inte svara – oavsett vilka kunskaper de själva hade – och vägrade resolut att bli fotograferade.

Jag har liknande erfarenheter från att ha arbetat som debattredaktör och konferensarrangör. Män tackar nästan alltid ja till olika uppdrag. Att få kvinnor att delta kräver i betydligt högre utsträckning peppning och utförliga motiveringar.

Är orsaken att män är mer riskbenägna? Lär sig kvinnor att inte framhäva sin begåvning?

Egentligen spelar det ingen större roll. Medvetenhet om läget skulle kunna räcka ganska långt för att förbättra situationen. Förmodligen skulle det offentliga samtalet tjäna på att fler män anammade kvinnornas självkritiska attityd – medan kvinnorna i högre utsträckning borde ifrågasätta sina nej, tack.

Och alla som har till uppgift att lyfta fram andra människors kunskaper borde fundera över sina metoder och inte nöja sig med en jämställdhet som börjar och tar slut i förarbetet. Det är resultatet som räknas.