Ingrid samlar högt och lågt

Och det här är bara en liten del av Ingrid Östbergs varma hem i Bertilstorp. Alla de sju rummen bjuder på nya överraskningar och prylar att förvånas över.

– Jag har svårt att slänga saker. Eller rättare sagt, jag kan slänga utan problem men jag har ingen lust till det. Det är ju mycket roligare att kunna plocka fram grejer när man behöver dem, säger Ingrid när hon ska förklara var allt egentligen kommer ifrån. Varje ting har en historia bakom sig. På en av väggarna hänger gamla stålsprutor som Ingrid fyndat på Simrishamns sjukhus när det privatiserades. (Hon köpte också en del bäckenbottnar som kommit väl till pass – som blomkrukor.)

I matsalen ligger en gammal atlas som Ingrid och hennes dåvarande man köpte på en loppis i Tomelilla för sina sista pengar.

I vardagsrummet står en lampa som varit med i en Hasse&Tage-film.

– Jag gillar lampor och har så många det går i varje rum. Det röda huset var fram till 1971 lanthandel. 1974 köpte Ingrid och hennes dåvarande man huset för 70 000 kronor.

– Vi trodde mäklaren skojade med oss när han berättade priset. "Kan man verkligen köpa ett hus för 70 000?", frågade vi. Det kunde man!

Ingrid hade bott i Stockholm i tio år när hon flyttade till Bertilstorp. Och visst var det en omställning att flytta från storstaden till den skånska myllan.

– Folk i byn var ganska reserverade i början. När de väl lärt känna oss var de hur hjälpsamma och trevliga som helst, men det tog ett tag. Men Ingrid har aldrig ångrat att hon flyttade till Bertilstorp. Hon har svårt att komma på några nackdelar med att bo i den lilla byn.

– Jag vet faktiskt inte vad det skulle vara. Visst måste man åka till Brösarp för att handla och så där, men det är ju bara sju kilometer. Det går hur bra som helst.

Det hon uppskattar mest är avskildheten.

– Här är så lugnt. Och så älskar jag naturen runtomkring, den är så vacker.

Huset har byggts om och renoverats flera gånger under åren. Som mest var de fem personer som bodde där men nu bor Ingrid ensam i villan.

– Nu har jag tretton garderober för mig själv. Och de är fullproppade allihop, säger hon med ett skratt.

Och kanske är det inte så konstigt att huset är sprängfullt av saker – 35 år är en lång tid för en samlare.

– Ett tag var jag väldigt inne på soffor. Som mest hade jag 23 stycken i huset. Men så många har jag inte nu.

Förr i tiden åkte hon ofta runt på loppisar och auktioner på jakt efter fynd. Men det har hon slutat med.

– Det går inte längre. Jag jobbar ibland på Erikshjälpen i Tomelilla och åker jag dit med en kasse saker kommer jag hem med två kassar. Så nu förtiden jag försöker undvika loppmarknader. Men hon fortsätter att bygga på och förändra sitt hus. På nätterna brukar hon flytta runt möbler som hon tycker ska få en ny plats. Och snart måste värmesystemet bytas ut.

Men den mest fantisifulla idén hon haft finns utanför huset. I trädgården har hon låtit gjuta ned ett badkar.

– Jag tyckte det kunde vara trevligt att ta ett bad och titta på solnedgången. Rören fick förstås dras om men det var det värt. Det är jättehärligt att ligga där och man behöver inte vara orolig att någon ska se en – här är ingen insyn alls.