Om att åldras i sitt drömhus

Hon gick förbi huset varje dag på sin väg till skolan. Stannade, tittade och tänkte "En dag ska jag bo där".

– Jag vet egentligen inte varför. Men jag tyckte det var litet och lagom. Någon gång såg jag hur de eldade i brasan och jag tyckte det såg så härligt ut.

Så kom chansen. 1985 ringde författaren Elsie Rydsjö, som då ägde huset, och berättade för Margareta att hon tänkte sälja. Var Margareta intresserad?

– Självklart var jag det! Men samtidigt var det lite osäkert, jag visste inte om jag kunde få mitt eget hus sålt. Men det gick på två veckor.
Känslan av att flytta in i huset hon drömt om så länge var speciell.

– Jag kände att nu har jag kommit hem. Under en period i mitt liv bodde jag i lägenhet och det kändes mest som en sovplats. Men det här, det är hemma för mig.

Men när Margareta flyttade in i det gula huset gjorde hon det med en tydlig frågeställning: Kan jag bli gammal här?

– Då var jag 48 år och i den åldern börjar man tänka längre fram. Vad händer senare i livet? Min avsikt har hela tiden varit att bo kvar här, men det ska vara fysiskt möjligt också. Åldern har ju sina begränsningar.

Hon har gjort en del renoveringar och tillbyggnader. Köket har blivit större och fått en matplats. Badkaret har bytts ut mot en stor duschkabin. Trappan ut till gatan har försetts med ledstänger.

– Och allt jag gjort har jag haft en tanke med: Jag ska kunna ha ett drägligt liv i mitt hem.
Hon spenderar mest tid i det lilla vardagsrummet som vetter ut mot Lilla Norregatan. Där stickar hon eller läser Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå.

Ibland får hon ögonkontakt med förbistrosande som slänger ett nyfiket öga in i hennes hus.

– Det bjuder jag på. Bor man i ett gatuhus är det någon man får räkna med tycker jag. På kvällarna drar jag gärna ned rullgardinerna men det skulle jag aldrig få för mig att göra på dagtid.
För ett år sedan föll Margareta Arvidson och krossade knäskålen. Det har också inneburit förändringar för hur hon lever i sitt hus.

Tidigare hade hon sitt sovrum på ovanvåningen. Nu har hon satt upp en vägg och gjort det stora vardagsrummet på nedre våningen till två rum, ett där hon numera sover.

– Jag går inte gärna upp på andra våningen mer. Men det gör mig inte så mycket. Världen krymper ju äldre man blir och det bästa är att acceptera det, då tror jag man har det bättre.

På samma sätt resonerar hon kring hur det är att åldras i Simrishamn – staden hon är född och uppvuxen i och varit kommunalråd i under många år.

– Hade någon sagt till mig när jag var ung att jag skulle bo i Simrishamn när jag var gammal så hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet. Och egentligen är det en bra inställning, man ska ut och se världen som ung. Men ofta får man andra värderingar under årens lopp.

Är Simrishamn en bra stad att vara pensionär i?

– Det blir ju vad man gör det till. Jag tycker att här finns många aktiviteter för oss äldre som jag ibland tar del av. Men för mig är det bästa som finns att gå i koloniområdet och se årstiderna skifta. Då njuter jag med ögat.

Margareta säger att det fortfarande finns saker kvar i hennes hem som behöver förändras för att livet ska bli lättare. Vattenmätaren i källaren hade hon gärna flyttat upp till första våningen, till exempel.

– Men det är ju en struntsak egentligen. Jag är bara glad att jag än så länge kan bo kvar i mina drömmars hus. Jag vet hur många pensionärer måste flytta till lägenheter för att de känner sig otrygga hemma.

Samtidigt utesluter hon inte att hon en gång måste flytta ifrån det gula huset.

– Det finns inga garantier. Det beror naturligtvis på hur min hälsa är och på om jag har någon som kommer och hjälper mig, till exempel med snöskottning, även i framtiden. Men visst vill jag bo kvar. Det här är ju mitt hem.