Lägenheten på Fridhem
blev en fullträff

Lägenheten är en trerummare och ligger på andra våningen i nummer 13 på Fridhemsgatan. De flyttade till sin första lägenhet i Fridhem 1965.

– Johnny blev två år den dagen vi flyttade in, minns Else Nilsson och vänder sig till maken Arne.

– Vi hade stått i bostadskö och blev erbjudna möjligheten att flytta hit, säger han.
I dag är paret Nilsson pensionärer men när de flyttade in var de småbarnsföräldrar. precis som många i området. En bra lekplats och ett inhägnat område var idealiskt för barnen. 35 år tillbringade de i den första lägenheten men för tio år gick flytten till huset bredvid.

– Arne gav med sig och flyttade hit, det har vi aldrig ångrat. Nu stannar vi här, säger Else Nilsson.

– När vi flyttade hit hade husen stans dyraste hyror eftersom allt var rent nytt. I dag är det ett av Ystadbostäders billigaste områden, säger Arne Nilsson.

De tycker att hörnlägenheten har bättre utsikt än den förra, och balkongen med utgång från köket i stället för vardagsrummet passar dem bättre.
Paret tar emot trots att Else Nilsson har väldiga smärtor på grund av ett diskbråck. Hon har blivit opererad en gång och väntar nu på en ny operation. Hon sitter i soffan i vardagsrummet medan maken sitter i en fåtölj bredvid fönstret. Ett matbord med stolar ryms även därinne och gör rummet ombonat, men det är inte här paret Nilsson brukar sitta.

– Vi har försökt göra det till ett vardagsrum men vi sitter som två statyer, säger Else Nilsson.

I stället tillbringas kvällarna i det mindre intilliggande rummet.

Lägenheten är typiskt 1960-tal med stort vardagsrum och mindre kök. Från köket kommer man ut på balkongen som denna gråmulna dag inte känns så lockande. Den gröna järneken från kolonin lyser dock upp där den står i balkonglådan.
Väggarna i köket pryds av de tre barnbarnen. Golvytan här är inte så stor men det spelar inte så stor roll.

– Inte nu, förr kanske vi hade önskat oss det. Vi hyr borta när vi fyller jämt, säger Else Nilsson.

Färgen på köksluckorna är svår att bestämma, den går åt det rosa, aprikosfärgade hållet.

– Målarna blandade till en färg som ingen annan har, säger Else och skrattar.

Det viktiga i köket är spisen med två ugnar som de betalade extra för. Badrummet intill är däremot av modell större. Här ryms både badkar och tvättmaskin.

– Badrummet älskar jag. Om jag tvättar på morgonen är den torr på kvällen. Det är också skönt att här finns fönster, det blir friskt, säger Else Nilsson.

Två jämnstora sovrum fullbordar lägenheten. När de två sönerna bodde hemma delade de rum tills den äldsta fyllde 15. Ettan ovanpå blev då ledig och paret hyrde den till den äldsta sonen.

– När han sen gjorde lumpen flyttade den lille upp. Det var ett smart sätt tycker vi. Det blev lite dyrare än att hyra en fyra men vi slapp andra besvär.
Med åren blev husen i Fridhem ganska nedgångna och 1998 var det dags för en totalrenovering, både ute och inne.

– Precis som med huset på Karl XII: gatan stod det mellan att riva eller renovera. Ystadbostäder gjorde vid husen och det blev bra, konstaterar Arne Nilsson.

Det går inte att komma ifrån Susanna Alakoskis bok Svinalängorna när vi nu är i Fridhem. Paret känner inte till att området kallats så tidigare och känner inte heller igen sig i beskrivningen av området. De känner bara till att ett område ute vid reningsverket kallades så på grund av svinuppfödningen där.

– Vi vet inte riktigt varför hon använde det namnet mot Fridhem. Vi upplever det som väldigt tråkigt när området beskrivs så, som om det var allmänt gällande.

–Negativa saker får lättare genomslag än positiva. Så är det överallt i samhället.