Malin Foxdals förra album innehöll svenska (folk)visor som drog iväg åt country. På det nya, Nattfjäril, har hon översatt och tolkat sånger som hämtats från amerikanskan Gillian Welch (och David Rawlings) till komp av Emma Reid, fiol, Esbjörn Hazelius, cittern, gitarr och mandolin, Mattias Pérez, tolvsträngad gitarr, med flera.
Kärleken till materialet kan ingen tvivla på, men jag lyssnar, lyssnar och väntar på något som aldrig händer i musiken.
Titelspåret,
En enda krona och
Tidigt en morgon är några exempel. Malin sjunger mitt emellan, varken det ena eller andra. Hon har inte tagit sig in i countrysången men är på väg bort från den svenskan visan. Kan det vara att hon smyckar orden för mycket, sjunger flera toner på en stavelse? Nej, inte alls dåligt. Mer än okej. Men förra albumet gav mig ännu större förväntningar...
Bästa låten, alltså min favorit, är
Samma röda damm. En snabb, dansig låt som liksom drar med sig Malin, för in in henne i countryn. Då fungerar det bättre.