I jakten på spänning

Likt några poliser på spaning efter den misstänkte sitter vi där, med ögon stora som tefat och öron vässade till sin spets. Vi väntar och väntar. Vet att det kan bli mödan värt. Vet att vi kan få med oss ett byte hem.

På plats är vi med Sjöbobon Ted Persson. Honom mötte vi upp för några timmar sedan, på en parkering alldeles intill E 65. Där rullade han in i en stor Kingcab och klev ur i full jägarmundering. Och det är tydligen inte militärspräckligt som gäller numera, nej, det ska vara mönster med naturtrogna löv och kvistar.

– Jag har en liknande uppsättning i ljusa färger. Den använder jag på vintern, förklarade Ted genast.

Om än inte i kamouflagefärger, tyckte sig YA:s utsända team ändå ha tänkt på det mesta. Varma, mörka och inte alltför prassliga kläder. Utrustade med pannlampor och med en halstablett i fickan, ifall någon hostattack skulle smyga sig på. Ljudet på mobiltelefonerna avstängt och parfymdoften noggrant borttvättad.

– Och öronproppar? undrade Ted.

Nej, så klart vi inte hade. Men det hade han, Ted.

Tur att vi är i goda händer.

Hightech skydd

Själv har Ted speciella hightech hörselskydd. Sådana som tar bort alla höga skadliga ljud, men samtidigt förstärker alltifrån fågelkvitter till lövprassel. Med dem kan han höra hur vildsvinen smyger sig fram. Djuren är med andra ord chanslösa.

Hör han något där uppe i spaningstornet har han lovat skicka ett sms till min mobil. Inget än så länge. Men det kommer nog.

Nåja, var var vi?

Jo, Ted har även en Browning Longtrade 9362, med vasst kikarsikte och inbyggd eftersökningslampa. En halvautomatisk historia, som kan mata iväg fyra skott utan omladdning. En riktig kanon, var det någon som sa.

Det är fyra år sedan Ted fick sin licens. Men själva jägarlivet har han levt sedan barnsben. Han följde med sin pappa ut på jakt redan som liten och tyckte, inte helt oväntat, att det var spännande värre. Så fortsättningen har liksom gått av sig själv.

Men även om Ted ser Ramboaktigt macho ut där, med gevär och stridsmundering, framhåller han sig mest av allt som en stor djurvän. Ted skjuter bara om han är helt säker på sin sak, och aldrig enbart för själva dödandets skull.

– Det har till och med hänt att jag avstått från att skjuta en kronhjort eller ett rådjur. Ibland tycker jag bara det är synd, att de är så vackra djur och att de gott kan få gå där i sitt esse i några år till, har han sagt.

Kalasmat

Men om det dyker upp ett mastigt vildsvin är det andra takter. Då är Ted där med siktet direkt. Dels för att köttet är kalasmat. Dels för att vildsvinen lyckats bli alldeles för många, inte minst i området kring Beden, där vi just nu befinner oss.

Än så länge är det ljust vid vår jaktplats och från husvagnsfönstret där vi sitter har vi bra sikt. Men kan man lita på vad som ses, och framförallt på vad som hörs? Något knäpper till. Eller var det inbillning? I spänningens stund kan tydligen många av sinnena spela oss goda spratt.

Själva jaktplatsen har vi förresten lotsats till genom slingriga vägar från Rydsgård, mot Blentarp. Parkerade gjorde vi vid Bedens Nygård. Här stötte vi på markägaren Hemming Lundgren och hjortjägaren Liss-Erik Larsson. Det dividerades där en stund, om väder, vind, sikt och månsken. Sedan gav vi oss av och Liss-Erik och Ted önskade varandra lycka till.

– Vi har delat upp jakten lite mellan oss, så fungerar det ofta när markägare samarbetar med flera jägare. Han tar hjortarna, medan jag är ute efter grisarna, förklarade Ted medan vi satte kurs in bland träden.

Skogen, såhär en halvsolig septemberkväll, är slående vacker. Några av löven börjar sakta byta färg. Det är tyst och fridfullt.

Ted har alltid älskat att få komma ut i skogen och naturen, och bort från all stress. Att bara få sitta här, ta det lugnt och rensa tankarna. Det är mycket därför han gillar att jaga.

Och visst är skogen fridfull. Fast det kan vi i och för sig ändra snabbt på. Om bara de där luriga vildsvinen bestämmer sig för att dyka upp. Men vi vet ju att de finns i närheten, eller i alla fall att de ha gjort det.

Längs stigen till jaktplatsen passerade vi nämligen flera leriga gropar. Som om någon bestämt sig för att vända upp och ner på marken. Så ser det ut där vildsvinen drar fram. Inte konstigt att markägarna ogillar de grisiga gästerna på fälten.

Och det är bara en kort bit därifrån vi håller till, i en liten glänta. Här har vi det höga jägartornet, monterat mot ett träd. Det är där som Ted sitter nu, alldeles still, och spanar efter sitt byte.

Sedan har vi även husvagnen, en hederlig gammal Cabby som är kamouflagemålad i grönt, med heltonade svarta glasrutor. Fönstret ut mot gläntan är öppet och det är härifrån YA:s nykläckta jägarteam håller koll.

Och nu rasslade det definitivt till. I den tysta skogen blir ljudet som en explosion, fastän öronpropparna är djupt inborrade i hörselgångarna.

Foderautomat

Ljudet visar sig komma från Teds utplacerade foderautomat, ett hemmabygge med motor, batteri och timer. Klockan åtta varje kväll sprider den ut smaskigheter, bestående av torkat foder med ärtor och majs. Ted har varit här och kollat de senaste dagarna och konstaterat att vildsvinen satt i sig godiset. Goda odds för oss alltså. Taskiga för grisarna.

Det har gått några minuter sedan maten spreds ut. Det är nu det gäller. Kommer de, så kommer de snart. Ska de blint falla för frestelsen i de torkade ärtorna, eller är de smarta nog att förstå vår livsfarliga närvaro?

Att vildsvinen gärna låter sig smaka av lockbetet har även bevisats via den kamera som Ted ibland monterar vid platsen. Det är en som fotograferar efter rörelser och enligt Ted kan det fastna uppemot fyrtio grisar samtidigt på bilderna. Vad vi sitter vid är alltså ett riktigt vildsvinens Eldorado.

Foderautomaten gillas förresten även av markarrendatorn, Peder Karlzén, som tittade förbi tidigare under kvällen. Han berättade då att problemen med vildsvin, som förstör ute på åkrarna, minskat sedan Ted börjat utfodra dem i skogen.

Gott om vildsvin alltså, som gärna kommer hit. Det borde således finnas en chans, eller risk, att vi får möta de håriga bestarna denna kväll.

Ted har berättat att det inte bara är här vid Beden som vildsvinstruppen under de senaste åren vuxit lavinartat, utan att det är ett faktum för åtminstone hela Skåne. Därför har djuren också börjat söka sig till helt nya områden. I somras exempelvis sköt han ett vildsvin på 180 kilo i Västra Nöbbelöv. Det är det största han någonsin fällt. Men sådär nära havet och långt från skogen borde vildsvin inte finnas överhuvudtaget.

Ett annat gigantiskt vildsvin mötte Ted för övrigt på platsen just där vi befinner oss, i mörkret i vintras.

Den dök upp från ingenstans och i rena skräcken drog Ted iväg ett skott. Den grymtade till och försvann in bland träden. Och en skadeskjuten galt vill man tydligen inte befatta sig med på egen hand. Så Ted åkte hem, hämtade sin hund och började leta. Hundra meter bort hittade han till slut grisen, så långt hade den orkat innan krafterna tog slut.

Och när Ted sedan styckade den visade det sig att skottet tagit rakt i hjärtat. Det var delat i två bitar, ändå hade galten lyckats springa iväg. Det visar väl vilka krafter de här djuren sitter på. Det var förresten det sista han berättade innan vi satte oss på vakt här i skogen. Känns tryggt. Eller inte.

Blickstilla sitter vi i alla fall fortfarande. Visserligen har vildsvinen usel syn, men höra oss kan de ju göra. Vi spanar och spanar, ut över den öppna platsen och in mellan grenarna.

Var det inte något som rörde sig där? Eller där? Men nej, inget. Attans, har de sniffat upp doften av oss? Något de tydligen kan göra på kilometers avstånd.

Ett skott?

Lockbetet är ju på plats sedan en halvtimme nu, men vi avvaktar lite till, medan mörkret sakta men säkert lägger sig över skogen. Och ju mörkare det blir, desto fler blir också de inbillade rörelserna där i gräset runt foderapparaten.

Pang!

Vad var det? Ett skott? Men inte från Ted, utan längre bort. Eller?!

Pang!

Ett till?! Vad tusan?

Fotografen och jag utväxlar en snabb blick. Vad hände? Vem sköt? Och vad?

Plötsligt tittar Ted in genom husvagnsdörren.

– Nu kan vi lägga ner för i kväll. Det är för mörkt och någon har redan skjutit och skrämt iväg djuren.

Så vi tar vårt pick och pack och lämnar jaktplatsen i ett nafs. Lite besviken är man kanske. Men samtidigt glad för de listiga grisarna skull.

Riktigt lika tursam var dock inte en av skogens dovhjortar denna septemberkväll. Genom mörkret signalerar Ted med ficklampan och får kontakt med den jägare, Liss-Erik, som vi träffade tidigare under kvällen.

– Det blev en hjort! ropar han som svar när Ted undrar om bytet.

Samtidigt kommer markägaren brummande med sin traktor, på väg för att håva upp den tunga fångsten.

Vi följer efter traktorljuset över åkern. Vill man se det här, egentligen? Förmodligen inte. Men YA:s jägarteam drar dit ändå.

Och där ligger den så. Den lilla hjorten, med sina stora svarta blanka ögon. Med blodet sipprades nedför halsen.

– Det blir ingen vidare trofé. Ena hornet är ju skadat, konstateras det snabbt.

Fem år, gissar Liss-Erik Larsson att den är. Vita fläckar har den på baken och en liten svart svans. Det får vi lära oss att bara hjortar har, inte rådjur.

– Jag smög nere vid skogsbrynet när den kom över fältet här. Men det var mörkt och svårt att se. Jag sköt ett skott som tog, men den fortsatte. Sedan sköt jag ett skott till, berättar Liss-Erik upprymt.

Efter andra skottet stöp hjorten i backen, medan hans två kompisar flydde åt vårt håll.

– Tyckte nog att jag hörde något susa förbi, säger Ted då.

Hjorten lastas upp på traktorn och man beslutar frakta hem den till Teds egenhändigt nybyggda kylrum. Fortsättningen väntar i någons frysbox i Malmö.

– Det här var ett beställningsjobb åt en privatperson. Jag har lovat skjuta en till, berättar Liss-Erik.

Väl uppe på gården lastas hjorten över till Teds bil. Den måste iväg till den där kylen. Så vi skiljs snabbt åt och bilarna sätter fart ut från Bedens gård och tillbaka ut mot E65:an och gatubelysningen.

Längs vägen passerar vi en varningsskylt för hjortar som plötsligt kan hoppa ut framför förbipasserande bilar. Nåja, efter i kväll är här en mindre att varna för.

Och bakom skylten, någonstans där ute i den mörka djupa skogen, bökar vildsvinen förnöjt vidare.

"Nu lurade vi allt de där dumma jägarna – igen. Grymt, grymt bra."