Istället har Lisa Nilsson på sin andra brasilianskt inspirerade skiva låtit sitt uttryck, numera väsentligt nedtonat från den grandiosa, självsäkra soulen, uppfyllas av sambans och bossanovans olika nyanser.

Endast ackompanjerad av João Castilhos diskret sensuella gitarr och Sebastian Notinis loja slagverksvirtuoserier ger hon elva lågmälda framföranden av såväl traditionell brasiliansk musik (det pigga titelspåret, en mycket melankolisk Modinha med flera) som av i latinsk kostym klädda jazzstandards (en ömmande Wave och en smeksam Moon River till exempel).

Här bryts ingen ny mark, men man gräver djupt där man står.