När hon sjunger på mandarin, vill säga. I "Lucky day", enda låten med engelsk text, sjunker röstläget. Mandarin är ett tonalt språk: tonläget bestämmer ordens betydelse och därmed sångmelodin. Kinesiska sånger kan, i mina öron, likna barnvisor.

Sa Dingding är bäst när pipa (luta) och erhu (fiol) får vara så ensamma som möjligt i ljudbilden. Som i lugna, vackra "Little tree / Big tree". Där tog producenten visst en fikapaus. Annars har Marius de Vries kopplat in laptoppen med postmoderna electrorytmer som ju passar lika bra = illa oavsett genre och artist. När Paul Oakenfold dessutom remixat "Da da li li" med en engelsk danssångslinga så blir det patetiskt. Ändå lyssnar jag, för att Sa Dingding sjunger så bra. Hon kan skria som en häst på stäppen i Mongoliet och ibland påminna om en tonsäker Yoko Ono.