Nu finns ingen återvändo

Jag är inte en man med fobier eller särskilt många rädslor men tandvård har alltid fått mig att känna stort obehag. Jag överlever kostnaden även om den är ohemult stor i Sverige men risken för smärta och lidande skrämmer. Ändå vet jag att det inte finns någon annan väg att gå än den till tandläkaren.

Det började som så ofta med att jag tappade en plomb. Inget märkligt med det och är man smart så rusar man genast till tandläkaren och får det fixat bums. Då brukar det inte göra ont, det är inget stort ingrepp och man kan glatt visslande lämna mottagningen och återigen bita i den segaste av svenska biffar, det vill säga de flesta...

Men om man förtränger och därmed "glömmer" problemet då blir det inte bra. Man vänjer sig vid att sakna en plomb, de vassa kanterna slipas ner av allt man äter och efter någon vecka så tänker man inte på den där kratern som sakta men säkert börjar jäsa och bubbla inne i käften.

Man biter i ett gott wienerbröd, en del av det söta bakverket hamnar i hålet och sockret börjar genast arbeta med att bryta ner det sista skiktet, den sista barriären mot nerver och smärta. Genom att vara väldigt noggrann med borstning och rengöring kan man fördröja processen men aldrig stoppa den.

Jag har till och med gått så långt att jag inför mig själv hävdat att tanden är död och därmed aldrig kan orsaka plåga men det är bara snack och elakt förtal av både tanden och tandläkaren.

Nu, i skrivande stund, vet jag att jag hade fel och det har jag egentligen vetat hela tiden. Ryker en tandfyllning så finns det inte någon återvändo. Det är bara en fråga om tid och de senaste månaderna har jag känt att snart är klockan slagen. Men så har den i och för sig milda smärtan försvunnit och jag har gått vidare som om ingenting har hänt.

Till och med de senaste dagarna, när smärtan bara tilltagit, har jag inbillat mig att det snart går över – jag tar en treo så blir det bra, det är säkert bara något sött som har fastnat, inget att bry sig om.

Dumheter! Och nu är jag på väg till tandläkaren, en förtjusande kvinna som bara vill mig väl, och nu måste jag ta det som komma skall som en man fast jag mest känner mig som en ängslig och darrig liten pojke.

Men trösten är att tandläkaren kommer att fixa det och snart kan jag ånga på som vanligt igen utan hängande huvud och molande käke. Som sagt, ingen återvändo...