Följder av me-too-rörelsen
Hon förklarade med emfas att ”me-too-rörelsen är en revolution och vid revolutioner kan det också bli fel, så att även någon oskyldig drabbas, men sen blir det bättre. Det är bara att fortsätta.
Då har väl me-too-kvinnorna nu lyckats i sin revolution: att få en utpekad, oskyldig man att ta sitt liv. Benny Fredriksson gjorde just det häromdagen. Tog sitt liv – som en direkt följd av de beskyllningar och den förföljelse som vissa kvinnor riktat mot honom. Känns det bra nu – bara att fortsätta?
Hur sanna har egentligen alla hysteriska påståendena varit? Att bemöta de upplevda trakasserierna med måttfullhet och saklighet hade kanske varit på sin plats. Och gett dem ett värde.
Vi har fått veta att anklagelserna mot Fredriksson om sexuella trakasserier varit falska. Efter hans död gullar kollegor och andra runt honom och pratar så väl om honom och hans gärning och stora betydelse för teatervärlden. Det är lite för sent för det nu.
Häromdagen fick vi också veta att de flesta anklagelserna mot den så kallade kulturprofilen (Jean-Claude Arnault) lagts ner i brist på bevis i de ärenden som hittills behandlats av domstolen, eftersom de ligger så långt tillbaks i tiden som 1996. De få återstående ärendena har ännu inte behandlats.
När drevet gick som värst så verkade varje kvinna i hans, till och med perifera, närhet ha blivit sexuellt utnyttjad av honom. Då gällde visst devisen ”den som kan hitta på värsta historien vinner”.
Att tänka efter innan man går till sådana personangrepp och trissar upp så många i sin omgivning, hade säkerligen varit bra. Det hade åtminstone gett historien om Benny Fredriksson ett annat slut, men det är för sent nu.
Kerstin Cedergren
Vitemölle
