Graffiti passar inte in i vår pittoreska småstadsmiljö
Konstformen utvecklades på 70-talet i amerikanska storstäder. Med hjälp av serietidningarnas formspråk skapade ungdomar en kraftfull stil med aggressiv färgsättning. En antikonst, en motsats till finkulturell smak.
Om man vill kan man uppfatta deras illegala graffiti som välgörande färgklickar i en omänsklig storstadsmiljö, en subkulturell proteströrelse.
Det är samtidigt en egotrippad konstform där motiven brukar bestå av personliga signaturer som ropar ut att man varit där.
Simrishamn är en mycket liten stad, med karaktär av by. Här är måtten mänskliga. Husens färger och former varierar men håller sig inom ramarna för en harmonisk enhetlighet.
Läs också:
Man kanske bör fråga sig om denna känsliga och småskaliga, nuförtiden ovanligt pittoreska, miljö är rätta platsen för en fasadkonst som går ut på att skrika så högt som möjligt.
Att dessutom låta amatörer måla sin konst på elskåp, mestadels i grälla färger som stör omgivningens mildare färgsättning, har skapat ett intryck av skräpighet.
På senare tid har det även skett en ökning av olaglig graffiti i denna stad som tidigare var så gott som förskonad från mer iögonfallande klotter, och ingen verkar intresserad av att tvätta bort det, trots att klotter sänker ett områdes attraktionskraft för de husköpare kommunen vill locka hit.
Vissa byggprojekt verkar också ha haft storstaden som förebild. Men på Österlen kan höga hus förrycka proportionerna. De ger associationer till miljonprogrammets lågt värderade arkitektur och de gör utblicken mot en jungfrulig horisontlinje mindre jungfrulig.
I jämförelse med övriga Sverige är Simrishamns stadskärna relativt unik, mer lik en dansk stad än en svensk.
Istället för att försöka efterlikna ghettostämplade förorter i större städer borde vi värdesätta och odla denna småskaliga särart som är Simrishamns största tillgång.
Efter hand som västra Skåne blir mer sönderstressat kommer östra Skånes oförstörda miljöer att bli desto mer efterfrågade.
Björn de Geus
Simrishamn
