Annons
Insändare

Insändare: Absurt med norrländskt perspektiv på skånsk gruvdrift

Frågan om bolaget Scandivanadium Ltd ska få genomföra sitt tillstånd att provborra efter vanadin inom ett stort område i skånska Simrishamn, Tomelilla, Hörby, Ystad och Sjöbo tuggar sig sakta men säkert igenom rättssystemet. Senast var det Tomelilla kommun som överklagade ett beslut av förvaltningsrätten i Luleå.
Österlen • Publicerad 11 april 2019
Detta är en opinionstext i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Borrkärnor från Shells provborrningar för tiotalet år sedan.
Borrkärnor från Shells provborrningar för tiotalet år sedan.Foto: Ulrika Wangel

Innan vi kommer till huvudfrågan i den här texten kan vi börja med att ägna ett par rader åt det absurda faktum att Bergsstaten och andra instanser i den nordligaste delen av Sverige använder en expertis och vokabulär skapad för gruvdrift i egna områden på en landsdel med helt andra förutsättningar.

Att beslutet från Bergsstaten innehåller det för skånska förhållanden så relevanta påpekandet att anmälan måste ske till länsstyrelsen om ”arbetet ska ske inom så kallad obrutet fjäll” är ett litet smakprov på denna logiska kullerbytta.

Annons

Bortsett från att vi alla är överens om att vi till varje pris måste vara rädda om våra obrutna fjäll, kan det för den vetgirige tilläggas att Sveriges sydligaste obrutna fjäll är beläget i norra Dalarna.

Men den stora frågan i det här resonemanget är varken om Österlen är fullt synligt från en norrländsk horisont eller om Scandivanadiums undersökningstillstånd är korrekt beviljat.

Huvudfrågan är mycket mer förfärande än så, nämligen:

Är det möjligt att vi på sikt kan få uppleva stora dagbrott med industriell gruvdrift på Österlen med omnejd?

Tanken svindlar nog för betydligt fler än de som har sin permanenta eller tillfälliga hemvist i det sydöstra hörnet av Sverige.

Men tänk efter själva.

Statliga intäkter från industriell gruvdrift är av tradition Bergsstatens långsiktiga mål med att bevilja undersökningstillstånd. Och företaget Scandivanadiums ägare räknar naturligtvis med att kostnaderna för undersökningarna ska leda till vinster från framtida gruvdrift.

Det råder inget tvivel om att gruvindustrin varit viktig för Sverige i århundranden. Men gruvindustrin är inte, och kommer aldrig att bli, viktig för Österlen.

Här frontalkrockar i stället Bergsstaten och minerallagen med andra intressen och förordningar genom att kasta lystna blickar på marker som är viktiga för den svenska livsmedelsförsörjningen; bördiga jordbruk, näringsrika betesmarker och fruktsamma äppelodlingar.

Dessutom är stora miljövärden i fara. Redan undersökningarna riskerar att medföra bullerstörningar och vibrationer långt utanför de fastigheter som omfattas. Borrhålen blir en direktlänk till grundvattnet, som i värsta fall kan transportera föroreningar och hota tillgången på vårt viktigaste livsmedel – dricksvatten.

Annons

I närheten av områdena finns bland annat Vombsjön, som försörjer Malmö med dricksvatten. Ett vattenskyddsområde för en kommunal grundvattentäkt för både Tomelilla och Simrishamns kommuner finns också i närområdet.

Att undersökningarna dessutom sker vid gränsen till Natura-2000 områden, som är särskilt utpekade enligt art- och habitatdirektivet för dess livsmiljöer, står i konflikt med Miljöbalken.

Utöver de negativa miljöeffekterna äventyras även äganderätten. I Skåne berör provborrningarna och dess långtidseffekter ca 4 000 fastigheter som är basen för ägarnas privatekonomier.

Det finns redan exempel på hur provborrningsfrågan har förhindrat fastighetsförsäljningar. Detta hinder blir näst intill permanent eftersom det kan ta decennier innan en eventuell gruvdrift kommer igång. Vem som helst kan räkna ut att konsekvenserna för fastighetsvärdena kommer att bli katastrofala.

Att det unika landskapet också påverkas när det gäller kultur och turism är en annan självklar konsekvens.

I närheten av de områden där framtidens gruvhål kan öppna sina gap finns till exempel gullvivemattorna på Brösarps Backar, naturreservatet Stenshuvud, Nils Holgerssons trolska Glimmingehus och det Kivik som varit skådeplatsen för några av Fritiof Nilsson Piratens och Hasse Alfredssons mest underhållande skrönor.

Minerallagens ursprung etablerades av Drottning Kristinas förmyndarregering på 1600-talet för att reglera bergshantering och garantera statens intressen i Bergslagen. Vad vi har framfört i den här artikeln visar att lagen fungerar dåligt i ett förhållandevis tätbebyggt landskap med några av Sveriges bästa jordbruksmarker, miljökänsliga områden, ett dynamiskt näringsliv och växande besöksnäring.

I ett 2000-talsperspektiv måste intentionen i minerallagen i stället ta hänsyn till lokala förhållanden och samordnas med miljöbalken och äganderätten på ett modernt sätt. Detta gäller naturligtvis på fler platser än i Skåne.

Slutligen konstaterar vi också att taktiken som vissa debattörer praktiserar, nämligen att använda vanadinets potential för att tillverka bättre elbilsbatterier som argument för en framtida skånsk gruvdrift, är dömd att misslyckas på förhand.

Vi minns ju alla hur de blå etanolpumparna kom och gick som hyllad lösning på trafikens miljöproblem när nackdelen med att odla biobränslen på mark avsedd för livsmedelproduktion blev allmänt känd.

Annons

Kristina Bendz (M)

Ystad

Jeanette Ovesson (M)

Simrishamn

Magnus Weberg (M)

Sjöbo

Per-Martin Svensson (M)

Tomelilla

Annons
Annons
Annons
Annons