Insändare: En vecka i Almedalen
Jag har varit i Almedalen. Hela veckan – framför TV:n. Med Sveriges televisions utmärkta bevakning så är TV-soffan bästa platsen. I alla fall som åskådare.
Dessutom hade man under veckan lagt in repriser av "Länge leve demokratin".
Behållningen av årets Almedal blev så mycket större genom att parallellt kunna följa denna reportageserie. Ett genidrag av statstelevisionen.
Bland partiledarna utmärker sig alltid liberalernas Jan Björklund. Sansad och saklig som han är. Plus också till Isabella Lövin för hennes skarpa brandtal.
Almedalsveckans vinnare utnämner jag emellertid statsminister Löfven till. Efter en veckas Eriksgata på den svenska landsbygden, så kom han med det enda uttalande som jag kommer att minnas från årets Almedal. Nämligen att det behövs lanthandlare och drivmedelsstationer ute på landsbygden. Bravo statsministern!
Nu är vi på rätt nivå. Han underskattad – vår käre statsminister. Historien kommer att uppgradera honom.
Det enda andra som etsat sig fast är nazisterna från NMR – nordiska motståndsrörelsen. Plebejernas uppsamlingsstation.
En samling tokstollar, sju resor värre än de som ockuperar SD:s valsedlar. Dessa ligger trots allt i lä.
Annars undrar man ju om folk verkligen förstår hur illa ställt det är med besättningen på den Åkessonska skutan. Det är tråkigt, eftersom partiet – som rörelse betraktad – gjort vårt land så mycket gott. Jag hoppas att SD blir så stora att man tvingas bekänna färg.
Oavsett utgången av det annalkande valet, så glöm aldrig att varje röst är sen seger för demokratin.
Carl Bengtsson