Insändare: Försvaret, bortglömt i försvarsdebatten
Brexit, Donald Trump, politisk kalabalik i länder som Österrike och Italien (som exempel) hade inte varit möjligt om det politiska läget varit stabilt och ”normalt”.
Man frågar sig då anledningen till denna internationella oro. En av anledningarna är helt enkelt den förändrade moralen. Globaliseringen och den snabba teknikutvecklingen, har lämnat en stor del av ett lands befolkning missnöjd och alienerade. Till detta kommer de ursvaga kandidater de etablerade partierna ställer upp med.
Så kommer vi till försvaret. I Sverige är inte försvaret en valfråga. Tidigare misskött, numera accepterat med någon höjning av anslagen, så får det ”ligga still”. Det är naturligtvis en fråga, som det mesta här i världen, om mod. Politiskt mod, eller kalla det gärna civilkurage, är en bristvara i västvärlden. Ett starkare försvar tycks vara en farlig sak att ta upp. Men verkligheten är ju den att skall Sverige orka behålla ett försvar värt namnet krävs minst två procent av nationalprodukten till försvarsbudgeten.
Men ska vi ha ett försvar att vara stolta över, som inger respekt och verkligen är fredsbevarande i en orolig del av världen, räcker det ingalunda med de två procenten. Svenskar gillar som regel modernitet. Men modernitet innebär fördyringar av stora mått. Jämför med bilindustrin. Vår beväpning måste ha ”det senaste märket”.
Till den politiska fegheten hör att tro sig hämta hjälp från andra. Men så är det inte i verkligheten. Där är man alltid sig själv närmast. USA har en stark krigsmakt. Intet verkar som om den nuvarande presidenten skulle vilja försvaga dess förmåga.
Här är naturligtvis ej platsen att berömma president Trump, men hans tal om att USA ej i evighet kan svara för Europas säkerhet måste tas på allvar.
Nato i all ära, men dess styrka beror av USA:s styrka. Att i vår försvarspolitik ständigt glänta åt Nato är ingen lösning på problemet. Det är ett ständigt risktagande.
Hodder Stjernswärd
