Insändare

Insändare: Obegripligt beslut att lägga ner Kriscentrum

Tomelilla

Det är med sorg som vi fick veta att Kriscentrum i Tomelilla ska läggas ner. Snabba politiska/tjänstemannabeslut verkar ha kommit fram till att denna verksamhet inte längre ska existera.

Det finns inte heller några alternativ kring var dessa våldsutsatta kvinnor istället ska vända sig för att få professionell hjälp och stöd av adekvat utbildade personer.

Vi som har kunnat länka till Kriscentrum vet inte heller nu hur vi ska möta upp denna grupp då liknande resurser och möjlighet till längre kontakt och terapeutisk kompetens om mekanismerna kring våld i nära relationer inte alltid finns på vårdcentraler eller inom kommunen.

Som kurator på Kvinnokliniken har det varit oerhört värdefullt att veta att denna grupp kvinnor får den hjälp de behöver i en väldigt utsatt situation. Ofta finns det också barn med i bilden.

Även de män som utövar våld har kunnat få hjälp här, vilket är positivt för hela familjen.

Jag undrar hur politiker och beslutsfattare tänker när ni utan alternativ plötsligt väljer att stänga en verksamhet som vi har förstått har varit välfungerande, dessutom under utveckling?

Det är ju först nu efter några år som de viktiga broschyrerna och de små korten som kvinnorna kan ha i plånboken, på riktigt har nått ut i våra respektive verksamheter.

Att de inte har fullbokade dagar är ju också en förutsättning då våld och möjlighet att söka hjälp ofta ibland behöver ske med kort varsel.

Efter ”me too” var vi många som hoppades på att frågan kring trakasserier och våld, med eller utan sexuella inslag, skulle få ta mer plats och uppmärksammas. Att kommunerna i sydöstra Skåne tar detta beslut är därför för mig en gåta.

Vi som har psykosocial/beteendevetenskaplig och terapeutisk kompetens vet vilka insatser som krävs för att hjälpa individer och familjer vidare. Deras liv är inte sällan kaotiskt på olika plan.

Att leva med våld i en nära relation tar ofta tid att arbeta sig ur.

Det är vi som bör beredas möjlighet att bedöma, möta och erbjuda behandling till dessa grupper. När vi inte får möjlighet att göra det hamnar de inom andra instanser i samhället, utan samma beredskap.

Med en önskan om att kommunerna i sydöstra Skåne svarar på hur behovet av professionellt stöd ska ersätta den kompetens som fanns på Kriscentrum.

Att frivilligorganisationerna finns och är värdefulla är vi väl medvetna om men de har inte samma utbildningsnivå och vill vi verkligen lägga ansvaret för dessa barn och familjer i den frivilliga sektorn?

Cecilia Persson

Kurator, Kvinnokliniken Ystad