Insändare: Skolan är inte bara sämre utan också torftigare

Tage Erlander (S) var skolminister då enhetsskolan kom. Som redaktör för Saco-Tidningen intervjuade jag Tage Erlander, då pensionär, på SSU:s kursgård Bommersvik i Sörmland vintern 1981. Tage Erlander erkände att det hade blivit problem: – Vi förstod inte att vi skulle få in gatans problem i skolan, sa han.

Tages fru Aina var med på intervjun. Hon hade ju varit lärare och poängterade att skolan skulle bygga sin pedagogik på kunskapssökande. Ett kritiskt kunskapssökande innebar också fostran till självständighet och demokrati. Tage höll med.

Jag uppfattade uttalandet som en kritik mot de senaste läroplanerna som lagts fram av Olof Palme och av Torbjörn Fälldin. I läroplanerna lgr 69 och 80 lyftas fostran fram på kunskapssökandets bekostnad.

I slutet av 1970-talet började också en del socialdemokratiska akademiker, till exempel professor Nils Elvander i Uppsala, reagera mot utvecklingen och startade föreningen Kunskap i skolan. Olof Palme var skarpt kritisk mot föreningen som fick kämpa i hård motvind och snart lades ned.

Sen på 1990-talet kom kommunaliseringen av skolan och skolresultaten började bli katastrofalt dåliga.

För den tidiga socialdemokratin var utbildning och bildning självklara vapen i den politiska kampen. En bildad och utbildad person skulle gärna kunna både grekiska och latin, tyckte till exempel skolministern Arthur Engberg. På arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik undervisade flera av landets ledande filosofer.

Det klassiska kunskapsidealet lever fortfarande i de flesta länder men i Sverige är det närmast helt glömt. Humanistisk kritisk skolning finns inte längre. I TV intervjuar svenska reportrar tyskar på turistengelska. Skolan är inte bara mycket sämre än förr utan också torftigare och mer andefattig. Jag ser på utvecklingen som ett klart hot mot demokratin.

Till slut vill jag med den amerikanske filosofen Henry Thoreau säga: Bättre än allt nytt är det, som aldrig blir gammalt!

Jan Thorsson

Skivarp