Insändare: Om man klarar det i Berlin och Odense, så varför inte i Ystad?
Låt de kommunpolitiker som röstat för att hugga ner tre lindar i närheten av nybygget vid gamla badhuset resa till Berlin på studiebesök.
Låt dem vandra längs Unter den Linden, paradgatan som går genom Brandenburger Tor, och låt dem förundras och glädjas över de ståtliga träden som kantar allén.
De är visserligen inte samma träd som alltid stått där. När man frös som värst under olika krig höggs de ner till bränne. Men man såg till att ersätta dem så fort det gick.
På hemvägen kan de stanna till i Odense och ta sig en bajer på en känd restaurang vid H. C. Andersens hus: Under lindetræet. Det vore politiskt självmord för en Byrådsmedlem att yrka på yxan för det trädet.
Och så kan de lyssna på Schuberts Winterreise, särskilt den femte sången, Der Lindenbaum: ”Vid brunnen framför stadsporten står en lind/jag drömde i dess skugga så mången ljuvlig dröm.” Ian Bostridges högintressanta ”Schuberts Winterreise, en passionshistoria” som kom på svenska för ett drygt år sedan har mycket att säga om just lindar, och hur nödvändiga de är.
Och när politikerna väl är hemma får de gärna tänka på den massiva folkopinion som fick motorsågarna i Kungsträdgården att tystna när almar skulle fällas. Det var inte svårt för Stockholms betongpolitiker att flytta en tunnelbaneuppgång några meter när de väl släppt efter på prestigen.
Man blir betänksam när man läser argumenten som refereras i YA den 4 mars: ”Trädfällningen utvecklar Bollhusparken som kulturpark” – är kulturpark politikernas försåtliga nyord: en park utan grönska, träd och fågelsång?
”Kommunen påpekar att nybygget av hotellet blir dyrare om lindarna får stå kvar” – är kommunen byggherre?
”Terrassen riskerar att skräpas ner av grenar, löv och fågelträck” – den begränsade olägenheten klarar en gatsopare av, till en något lägre timlön än kommunpolitikernas.
Ivo Holmqvist
Glemmingebro
