Sjukvården i Ystad räddade mig igen
Jag kunde omöjligt sikta rätt mot cykellåset. Handen vevade runt i tomma luften. Efter en evighet funkade det.
I trapphuset svajade jag till och yrseln slog till med all kraft. Till slut lyckades jag stappla fyra trappor upp och sambon kom och öppnade. Då hade jag förlorat talförmågan – stammade bara fram ordfragment och raglade in till stolen.
Genast förstod sambon. ”Han har fått en stroke.” Åter igen, är det mest korrekta att säga. För det här är tredje gången jag drabbas.
Blixtfärd med ambulans till lasarettet. Vi var framme vid akutintaget bara minuterna senare.
Vad som sedan hände var att vård-Sverige grep in, eller mer exakt vård-Ystad, eller ännu mer exakt akutpersonalen, följt av änglarna på avdelning 7.
Och vilken vård jag fick.
Vid min förra stroke (2016) skrev jag en insändare här i YA om att jag fick ”En ocean av omvårdnad”. Denna gången gav personalen om möjligt två oceaner, och några insjöar därtill.
Det blev undersökningar i parti och minut dagarna i ända. Tills några dagar senare då jag kunde packa ner tandborsten och åka hem.
Jovisst, stroken har satt sina spår, inget snack om saken.Men det kunde ha slutat ännu värre.
Så tack, Ystads lasarett med dess utomordentliga stroke-vård. Och tack till den skickliga ambulanspersonalen
Leif Möller
Ystad
