Kåseberga

Granne med havet och Ales stenar

Kåseberga Artikeln publicerades

När Herbert Wallin 1968 byggde sitt hus alldeles nedanför backen, intill stigen till Ales stenar varnade ortsborna honom.

– De påstod att jag inte skulle få en enda natts sömn. Killemannen skulle hålla oss vakna, berättar Herbert Wallin, som fyller 85 år i höst.

Granne med huset finns nämligen en gammal källa, där byborna hämtade vatten.

– De vidskepliga påstod att källan var hemsökt. Men det var ju bara ett sätt att hålla barnen från platsen. Vi har iallafall aldrig märkt något, utan sovit gott.

Herbert Wallin är född och uppvuxen i Kåseberga. Som sjuåring låg han på magen på bryggan i hamnen och drog upp flundror och knappt 17 år gammal gjorde han sin far sällskap som fiskare.

– När jag var elva år hjälpte jag bonden Edvin Jönsson att vända hö vid stenarna på backen. När vi vandrade hemåt sade jag till honom att när jag blir stor vill jag bygga ett hus här.

30 år senare visade det sig att Edvin Jönsson stod vid sitt ord. "Ja, visst, det har vi ju bestämt", svarade han direkt när Herbert Wallin kom och sade att nu ville han bygga.

Närheten till Ales stenar har format Herbert Wallins liv. Varje dag, i ur och skur, vinter som sommar tar han en promenad upp på heden.

– Ibland när molnen kryper över stenarna och dimman tar sig in under skinnet, känns det nästan skrämmande. Andra gånger är utsikten storslagen, horisonten blå och himmeln nära.

Vackrast var det en kväll när solen just gått ned och stenarna stod svarta mot den rödfärgade himlen i väster. Österut gick månen upp över havet och förvandlade vattnet till silver.

– Det är det vackraste jag någonsin sett.

Herbert Wallin minns särskilt ett besök vid stenarna. Det var en dag när dimman låg så tät att han nästan kolliderade med stävstenen innan han upptäckte den.

– När jag rundade stenen upptäckte jag tre män i kolt, broderade gördlar och långt skägg som dansade med tre kvinnor i liknande kläder. Det hördes också ett slags musik, en rytm.

Herbert Wallin har funderat mycket på vad han egentligen såg. Var det en spegling från en annan plats på jorden eller en reflektion från en annan förgången tid?

Att han inte får något svar verkar inte bekymra honom. Den som bott granne med Ales stenar vet att platsen är fylld av mystik och oförklarliga händelser.

– Jag har sett folk utföra de mest märkliga riter där. Tre nyårsaftnar i rad har jag sett tyska besökare utklädda i svarta kåpor dansa kring den svarta stenen bredvid stävstenen. Jag har mött en man i hög hatt och frack, vita handskar och damasker som med vitmålat ansikte och en fackla besökt stenarna.

Besökarna som i tusental vandrar förbi Herbert Wallins hus, på väg till stenarna, stör honom inte det minsta.

– Tvärtom. Jag är stolt över att så många tycker om Kåseberga. De är mer än välkomna. Men det ska veta att de besöker heden på de betande kornas villkor. Detta är deras mark.

Trots dragningskraften hos stenarna är det ändå till sjöss Herbert Wallin trivs bäst.

– Jag har fiskat i hela mitt liv, varit storfiskare, ålafiskare och nu puggefiskare.

Vissa människor verkar likt katten ha flera liv. Stämmer det har Herbert Wallin förbrukat några av dem till sjöss.

– Under krigsåren skådade jag döden i vitögat flera gånger. I Östersjön guppade minorna och bombplanen nuddade vid masten.

17 år gammal blev Herbert Wallin skeppare för båten Atlantic. Den vintern fiskade han utanför Simrishamn. Ett gigantiskt isflak närmade sig och hotade klättra över båten med man och allt. Trålen hade fastnat och gjorde det svårt för dem att ta sig därifrån.

– När vi lyckades runda isflaket trodde jag att faran var över. Men där låg en mina och trålvajrarna var oroväckande nära. Jag stod som förstelnad och bara väntade på smällen.

Men Atlantic hade marginalen på sin sida. Vajern slog, gick under minan och båten var fri att stäva ut på fritt vatten.

– Militären lokaliserade minan och lät spränga den. Kraften var så stor att rutorna i Simrishamn krossades av smällen.

Herbert Wallin har upplevt bombningarna på Bornholm, hamnat i stridigheter mellan tyskar och motståndsmän och varit nära att rammas av större fartyg.

– En gång blev jag vittne till hur en tysk ubåt sänkte en fiskeskuta. Det var en hämndaktion. Flera år tidigare hade båten varit på västkusten när den tyska ubåten bordade för att köpa fisk. Den tyske löjtnanten sparkade runt bland sillen på däck. Fiskaren blev rosenrasande och klippte till honom så att han stöp. Flera år senare hämnades löjtnanten som nu blivit kapten och lät torpedera fiskebåten med besättningen ombord.

Trots sjölivets slit och faror har Herbert Wallin aldrig förlorat sin ljusa syn på livet. Han har aldrig oroat sig för sådant han ändå inte kunnat rå på.

– Förr höll man inte på med sånt hilleri.

Livet i det lilla fiskeläget och stenarna på heden har format inte bara honom, utan även hans söner. Magnus Wallin är konstnär och Johan Wallin doktorerar i arkeologi vid universitetet i Roskilde.

– Man kan inte bo här utan att påverkas. Varje gång jag går upp till stenarna på heden känner jag mystiken och forntidens tyngd.

Fotnot.
Puggefiskare är en amatörfiskare.