Konsert

Recension: Välsmord boogiebulldozer

Konsert
Foto:
Foto:

Evighetsmaskinen Status Quo kör ytterligare ett varv. Publiken på Christinehofs slott serverades stenhård boogierock i uppskruvat tempo. Inga överraskningar med andra ord. Men heller inga besvikna miner.

Artikeln publicerades 9 juli 2012.

Status Quo är ett av de där banden som det inte anses riktigt fint att digga. I vissa kretsar åtminstone. Men i publiken på Christinehof ser jag en engelsman som på sin ena arm har tatuerat in Status Quos namn fyra eller fem gånger i olika former. Något säger mig att han varit på alla spelningar som står listade på den turnétröja han bär.

Vad är det med bandet som kan framkalla sådan gränslös beundran? En stor del av Status Quos attraktionskraft ligger säkert i att de respekterar sina fans. Det visar de bland annat genom att gå upp på scen i rätt tid.

Det är pang på rödbetan från första låten, klassikern "Caroline". Francis Rossi, utan hästsvans, ser ut att vara i fin fysisk form. Det visar sig att rösten håller bra och att han fortfarande är en vass gitarrist. Rick Parfitt låter lite mer ansträngd, men det är det enda som märks av hans tidigare hälsobekymmer.

Den distans till rockstjärnelivet som Rossi gav uttryck för i Kristianstadsbladet häromdagen har han även med sig upp på scen. Rockposerna och publikfrieriet känns inövade och går liksom på rutin. Den ende som tycks spela för livet är basisten John Rhino Edwards.

Tempot är högt genom hela konserten. Inte bara under själva låtarna, som bandet dundrar igenom som en välsmord boogiebulldozer. Pauserna däremellan är minimala. Om de alls finns. Halvvägs in i spelningen väljer bandet att köra ett högoktanigt medley med bland annat "Down the Dustpipe" och "Dear John".

Med en grupp som har närmare 50 år på nacken är det ofrånkomligt att låtlistan blir baktung. "Rock'n'Roll n'You" blir enda numret från senaste plattan, förra årets "Quid Pro Quo". Den väcker dock nästan lika mycket entusiasm hos publiken som gamla godingar som "What You're Proposing" och "Down Down". Åtminstone hos de hängivna fansen längst fram.

Men det är klart att de allra största hitsen är störst även live. Refrängraderna ur "In the Army" gastas lojalt gång på gång av publiken. De lika obligatoriska "Whatever You Want" och "Rockin' All Over the World" förvandlar gräsmattan till ett hoppande, bubblande glädjehav.

Efter knappa 1,5 timme är det slut. När motorerna slutligen stannat kan man konstatera att Status Quo gör vad de har gjort sedan 1970, och de gör det bra.