Lukas Ernryd: Det finns en tjusning i cykelsporten som inte finns i någon annan idrott – och hyckleriet står vi i publiken för
Jag är uppväxt med Tour de France. Flera somrar missade jag inte en enda etapp. Jag satt klistrad och följde bataljerna mellan Bjarne Riis, Marco Pantani och Lance Armstrong.
Min stora favorit var Tyler Hamilton. En amerikan inte större än en konfirmand. En änglalik vattenbärare som hämtade flaskor så fort någon primadonna knäppte med fingrarna. Han klagade inte en enda gång.
Ett år bröt han nyckelbenet. Men körde hela vägen till Paris ändå. Sådan moral växer inte på träd. Den föds i ett cykelstall.
Precis så ville jag själv vara.
Jag sparade pengar och köpte mig en racercykel. Tränade som en tok. En sommar anmälde jag mig till ett motionslopp i Danmark. Jag hamnade bredvid exproffset Richard Virenque som hade dominerat i bergen under större delen av 90-talet.
Han skrev sin autograf på min tröja. Sen gav han mig en fransk gatutjuvsblinkning och sa: ”Bon voyage”.
Det är fortfarande en av de största dagarna i mitt liv.
Efteråt loppet cyklade jag in till min farmor i Köpenhamn. Blev bjuden på gräddtårta och stirrade in i väggen efter att ha tagit ut mig som aldrig förr. Jag ville ju slå fransmannen.
Sedan dess har jag rullat tusentals mil på landsvägarna. 90 mil mellan Sevilla och Santiago de Compostella för att hitta inre frid. Vättern runt tre gånger. Plågat mig ett otal gånger uppe på Söderåsens sluttningar.
Allt detta har gett mig de närmast religiösa uppenbarelserna jag någonsin kommer att få.
Jag antar att det är sant vad Danne Stråhed sjunger. ”Cykelen är nyckelen till friheten. Cykelen är nyckelen till allt.”
Men det var ett tag sedan jag var ute med min racer. Den står och dammar utan luft i min lägenhet. Och nu när jag slår på Tour de France igen och ser de bekanta bilderna över Frankrike, så flyttas jag tillbaka till stunderna med dansk teves legendariske expertkommentator Jörgen Leth.
Dansken bor på Haiti, är poet och filmregissör men framför allt en frankofil av Guds nåde. Leths kärlek till cykelsporten vet inga gränser. I synnerhet älskar han dramat mellan cyklisterna.
Vem ska sätta allt på spel i dag? Vem ska gå under? Vem ska prestera över sin förmåga? Sådant håller Leth vaken om nätterna.
Leth var inte ens bekymrad över dopningen i sporten. Visst är det en del av fulspelet, men det friskar ju bara upp med en praktskandal med jämna mellanrum.
Självklart blev jag besviken när även Tyler Hamilton visade sig vara dopad. Karlens förklaring var dessutom den sämsta i världshistorien. De märkliga blodvärdena i hans kropp kom från – håll i er nu – en ofödd tvilling.
Hamiltons svek följde mig i åratal tills det en dag gick upp för mig att Jörgen Leth aldrig hade varit ute och cyklat.
Mellan raderna sa Leth att vi inte kan förvänta oss rena stordåd i en övermänsklig tävling. Vi kan inte ha kakan och äta upp den. Vi kan inte heja på gladiatorn som kämpar för sitt liv, och samtidigt förbjuda honom att använda alla till buds stående medel.
Tyler Hamilton, som levde på min och publikens beundran, som krävde storverk av honom, var beredd att dra vilken vals som helst.
Inte för att han själv ville det. Utan för att brödet och skådespelet krävde det. Det outtalade kontraktet mellan cyklisten och åskådaren.
Men hur gick det för mig mot Virenque? Jag slog honom med 14 sekunder.
Det ska dock erkännas att han struntade i vilket.
Dessutom var jag dopad.
På mors kanelbullar.
