Kristianstad

Lukas Ernryd: Min fråga till sjuksköterskestudenten var den dummaste någonsin – förlåt tusen gånger om

Kristianstad Artikeln publicerades
Foto: Johan Hultgren

Brölandet från studentflaken får mycket kritik. Men vi borde stötta de ungas sista dag innan vuxenlivet tar vid. De är på väg ut i den mest förvirrade av alla tider.

För 16 år sedan sprang jag ut från Gullstrandskolan i Landskrona. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra. Så jag började plugga religionshistoria i Lund.

Det var en märklig och underbar tid. Om dagarna djupdök jag i kinesisk mystik med en dansk lektor som mest pratade om sina orkidéer.

Om kvällarna var det korridorsfester med knasbollar som borrmaskinsöppnade ölfat under köksfläkten. Det diskuterades politik och Kafka på balkongen. Det lagades linsgryta klockan tre på natten och framåt åtta på morgonen tog någon fram en ostämd gitarr och spelade Van Morrisons ”Brown Eyed girl” och Britney Spears "... Baby one more time".

Alla sjöng med. Och alla var överens. Ingen skulle bli som sina föräldrar.

Trötta och utan tro.

Det slog mig redan då att vi var ett gäng unga människor i en lång rad av unga människor som hade haft samma samtal. Varje ny generation känner samma sak. Att de vuxna sitter som stoppklossar för all utveckling.

Sedan växer man upp och en junidag tio, femton år senare är man den där som står vid torget i någon svensk stad och ser en ny skock studenter på väg ut i vuxenlivet. Och man tänker ”Måste de bröla så mycket?”.

Låt dem få vara sanslöst glada för ett ögonblick.

Årets studenter går ut i den mest förvirrade av alla tider. De ska göra tusen val och brottas med existentiell ångest som får tidigare generationers värld att framstå som Edens lustgård.

Förr i tiden fick den unge mannen – låt oss kalla honom Kalle – en kostym, två grova mackor med flott och grovt salt i en plåtburk samt en tågbiljett till en stad där han skulle lära sig slå rep eller laga skor. Han var gift innan 19-årsdagen och var fyrabarnsfar innan han rundat 25. När han fyllde 50 år kom direktören – alltså chefen – med företagets anställda i uppklätt släptåg.

Sedan gick alla fram för att bocka och skaka jubilarens hand. Efter denna bemärkelsedag räknade inte någon med att Kalle skulle orka jobba särskilt länge till.

Edens lustgård är givetvis att ta i. Men det var en enklare tid. Man var fri från att behöva sälja in sig själv, bygga sitt eget varumärke i sociala medier och ingen pratade om självförverkligande.

Numera blir vi långt över 80 år och ingen räknar med att dagens unga Kalle ska ha samma jobb hela livet. Tvärtom. Om han inte jagar mening och ständiga karriärbyten så anses det finnas anledning att vara orolig för Kalles hälsa.

Tidens melodi är att gräset är grönare på andra sidan och man är feg, lat eller lite korkad om man inte tittar efter.

Och som vanligt är tjejer mest drabbade när ett kollektivt skuldbeläggande ska läggas. När jag jobbade på Lunds studenttidning Lundagård ställde jag själv frågan ”Varför vill du inte bli läkare?” till en ung, kvinnlig sjuksköterskestudent. Hon svarade, men var märkbart irriterad och efteråt insåg jag vilket praktarsle jag hade varit.

Frågan var dömande och kränkande och den sista som en ung människa ska behöva svara på. Ni har nog med press kring att välja era liv utan att det ska komma något pucko och ifrågasätta valen.

Först när vuxenvärlden slutar ställa den typen av frågor, har vi rätt att stå vid torgen runt om i Sverige och klaga på brölet.

Till dess gör vi bäst i att fröjdas för ungdomens vår.

Tre val

Just nu

Finns inte mer: Min gamla gymnasieskola. Gullstrandskolan revs i början av förra året. Orsaken var fukt- och mögelskador. Skolan fanns i drygt 40 år. Det får mig att tänka på min egen förgänglighet.

Har jag sett: Franska öppna. Denna tennisturnering har allt. Glädjeutbrott och gnäll. Alla får sig en känga av publiken. Även vädret. Regnar det så buas det. Tittar solen fram så är det jubel. Fransmännen tror bara på giljotinen eller gränslös hyllning.

Var enastående: Färöarna. Vilket land. Sagolik natur. Jag lyckades ta mig samman och sprang en halvmara. Det backigaste jag lagt under mina fötter.

 

Visa mer...