Krönikörer

Död ål på allas läppar

Krönikörer Artikeln publicerades

Det är mycket fisk just nu. Världens blickar riktas för tillfället mot Brantevik och brunnen där världens påstått äldsta ål just nu funnits död i sitt minimala livsrum. Som ni kanske redan har läst några sidor längre fram i det här numret av Ystads Allehanda hittade man i går även det hett efterlängtade ålahuet, i fastighetsägarnas frys.

Hur det än är med den exakta åldern på det som är kvar av den bevisligen rejält gamla fisken väcker historien med ålen många existentiella funderingar. Hur kan det vara att rinna runt, runt i 155 år i en nattsvart brunn?

Så tänker jag när jag i stället borde fundera på nästa dags artiklar och associationerna börjar löpa från lågstadiets religionskunskap och Josef i brunnen till en av dotterns gamla Bamsetidningar, där den kramgoe hjälten knuffas ner i just en brunn av den elake Reinar Räv.

Ålen har upptagiten del av tankarna på redaktionen och av reaktionerna på sociala medier att döma är det mer än journalister som fascineras av den här storyn. Ålen Åle har fått en egen Facebooksida med namnet ”Rest in peace eel” och det har även twittrats en hel del om detta Österlens egen lilla Loch Ness-odjur i högst fredligt format.

Men vad är det egentligen som fascinerar? En utländsk tidning konstaterade att Åle, om han nu verkligen levde redan 1859, genomlevt både amerikanska inbördeskriget och andra världskriget. Och jag tror att det är någonstans där som det bränner till. Vi är så vana vid att vara äldre än de flesta andra varelser på jorden, vid att ha tolkningsföreträde för det mesta – och så kommer en slemmig gammal ål och visar sig ha överlevt typ tre, fyra generationer homo sapiens. En blind fisk som lugnt och stilla simmat runt i cirkel efter cirkel medan skottet i Sarajevo avlossades på Balkan, som lugnt tuggat i sig mygglarver medan Skåne bävade för en nazitysk invasion och som smaskat i sig en och annan död groda medan Berlinmuren rasade samman. Kort sagt, det är något med perspektiven som fascinerar.

Sen kan man ju alltid ha lite glädje av den gamla ålen också, även om han nu visats sig ha insomnat efter lång och trogen brunnstjänst.

”När ni har en riktigt dålig dag – tänk då på ålen i Brantevik”, manade vår chefredaktör, halvt på skämt, halvt på allvar, vid gårdagens morgonmöte.

Men allvarligt talat– frågan är om vi inte alla är lite Åle-ålar till mans och till kvinns? Är vi inte trots allt ganska många som egentligen simmar runt, runt i cirklar som Branteviksålen i sin brunn, utan att egentligen märka det?

Det tål att tänka på. Åtminstone för egen del. Vad Åle tänkte på där nere i brunnens mörker får vi aldrig veta. Kan förresten en ål tänka?

Och så börjar jag i stället fundera över när i den skånska historiens gång ordet ”ålahue” blev ett skällsord. En död ål väcker många tankar.