Kultur o Nöje

Musik i alla sorters väderlekar

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

Recensent Bengt Eriksson rapporterar från sista dagen på Ystad jazzfestival. Han bekantar sig med genren ”jazz med mycket mer”, ser virtuoser på både munspel och piano samt lyssnar till egensinning jazzsång.

Ystads jazzfestival söndag 6 augusti

Tonbruket – ”Forevergreens”, Ystad Saltsjöbad kl 13

Filip Jers och Monday Night Big Band, Solhällan, Löderup kl 15

Iiro Rantala – ”Solo Piano”, Klosterkyrkan kl 18.15

Ann-Sofi Söderqvist / ASHO, Ystads teater kl 20

Dan Berglund, bandets ledare, spanar in publiken. Ja, han minns väl förra gången (det var 2011) som Tonbruket spelade på hotell Saltsjöbaden och skrämde livet ur publiken, främst badande hotellgäster.

När Tonbruket sex år senare återkommer till Ystads jazzfestival och Saltsjöbaden bör åhörarna vara mer beredda på Tonbrukets musik. Obs! plural. Genre: typ jazz med mycket mer. Som Martin Hederos säger en bit in i konserten: ”Vi ska försöka fixa alla sorts väderlekar åt er.”

I grunden ligger Berglunds kontrabas, som han både spelar melodislingor på och drämmer till med stråken. Eller skapar ett beat med några få toner under de övrigas utsvävningar och så ler han när de gör något oväntat.

Mest åt Hederos som hamrar med slägghänder på flygeln alternativt klinkar lätta fjärilstoner. Eller låter elklaviaturens svepande vågor översvämma lokalen plus lägger på lite irriterande brus. Berglund ler också när Andreas Werliin går från att hoppa mjukt på trummorna till att – plötsligt! – slå hårt.

Johan Lindström spelar elförstärkta gitarrer och inte minst pedal steel. Uppfinnaren av sistnämnda instrument kan aldrig ha tänkt sig att det skulle låta på Lindströms elektroniskt ljudskapande sätt.

Högt spelas det. Alltså HÖGT! Strax kan det också bli sååå tyssssst. Sen HÖGT igen. Och så tyst. Nyskapande musik från 60-talet och in i framtiden passerar igenom Tonbruket: elektronmusik, psykedelisk rock, noise, dödsmetall, folkton, jazz… Extranumret, för nu applåderas musikerna in för ett extranummer, låter som finsk tango på resa till Balkan.

Tar en sväng till Solhällan i Löderup – en av festivalscenerna utanför Ystad – för att äta sen lunch till musik av Monday Night Big Band och munspelaren Filip Jers. Hur många storband får plats på en jazzfestival?

Fast jag gillar det här storbandet, som svänger på gränsen mellan jazz, r&b och rock´n´roll. Vilket tryck! Musiken stannar inte upp ens när någon tar ett solo utan rytmerna bara går på.

Och Filip Jers är en av Sveriges bästa yngre jazzmusiker, dessutom på det ovanliga instrumentet munspel. Hans stil: Toots Thielemans med fortsättning. Som när Jers i klassikerna ”Nature Boy” och ”Monicas vals” spelar fint både i och improviserande kring melodierna.

Finnen Iiro Rantala är Nordens främsta pianovirtuos, alla genrer. Han spelade all sorts musik också, i den (för honom) alldeles för lilla Klosterkyrkan.

Rantala låter publiken gissa på ett stycke. Svar: en operaaria ur operan Carmen”. ”Tears for Esbjörn” (som i Svensson) är en egen låt med stilla toner och några plötsligt starka, ömt och vemodigt. I ”Freedom”, också egen, en musiktolkning av Jonathan Franzéns roman, prepareras flygeln med handdukar. Tonerna spritter som på ett mjukare spikpiano. Fast titeln dementeras väl i det tunga slutackordet?

Allra bäst och mest spelar Rantala i två låtar av John Lennon. ”Norwegian Wood” och ”Woman” vävs ihop och vackrare än när den senare smyger fram kan inte musik bli. Mycket mer än melodier: han spelar mjukt och kraftfullt, ut ur och in i melodierna, satsar hela sig och sina känslor. John Lennon möter Iiro Rantala (och tvärtom). Extranummer: Jan Lundgren bjuds in för dubbelpianolir i ”Den blomstertid nu kommer.”

Det borde vara självklart, inget konstigt alls, men jag kan inte låta bli att förundras och glädjas när Ann-Sofi Söderqvist står med ryggen mot publiken på Ystads teater och ansiktet åt sin orkester. Hon komponerar, arrangerar och dirigerar. Allt med fulländad musikalitet.

ASJO, det betyder Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra, vill jag inte kalla storband utan en stor orkester med män och kvinnor. Söderqvist skriver för varje instrument, de blir varsina klanger i musiken, roller i en pjäs, färger på en palett. Musikerna får soloutrymme och kan få ett eget stycke, som pianisten Oskar Lindström i ”Oskar´s Theme”.

Orkestern har också en vokalist, Lena Swanberg, en av de mest egna jazzsångerskorna. Hon sjunger jazzen bakåt bluesen, in i konstmusiken och tillbaka, scatsjunger konstmusikaliskt.

”Heroes”, ett av spåren på ASHO:s nya album, är ett mästerverk. Blues, som alltid i botten hos Söderqvist, och konstmusik, alltid som överbyggnad. Där emellan pop med kvalitet. Amedeo Nicolettis elgitarr skriker.