Kultur & Nöje

Bengt Eriksson: Livet, som det kan bli

Krönika Artikeln publicerades
Från Lars Embäcks pågående utställning "Det okända" på Sjöbo konsthall. Sista dag är 30/9.
Foto:Sprisse Nilsson
Från Lars Embäcks pågående utställning "Det okända" på Sjöbo konsthall. Sista dag är 30/9.

Kulturskribenten Bengt Eriksson kliver in i Lars Embäcks installation på Sjöbo konsthall uppstår ett mycket givande möte. Resan leder rakt in i livets berättelser.

Häromdagen stack jag in huvudet genom dörren till Sjöbo konsthall, fortsatte in och blev kvar. Länge. Det var ljudet, några manliga röster som pratar i mun på varann, som fick mig att fortsätta in. Och de akustiska gitarrerna, som hänger från en hatt- och klädhängare av den där gamla sorten som fanns i tamburen.

Tyvärr inte så vanligt numera att jag stannar kvar på konsthallen. Flera gånger har jag gått in, igenom och ut igen. Snabbt. Ryckt på axlarna. Visst, felet kan vara mitt. Smaken är olika, inte minst vad gäller konst. Men det tål att funderas lite på, om kvalitén på utställningarna har sjunkit? Inte heller YA:s konstkritiker recenserar från Sjöbo konsthall lika ofta som tidigare.

Rösterna, som tillhör Tony och Claes, två barndomsvänner till konstnären Lars Embäck, kommer från varsin högtalare längst in i konsthallen. Men rösterna hörs genom hela utställningsrummet; de blir ett bakgrundsljud som sätter stämningen och definierar utställningen som Tonys och Claes.

(Det finns också en tredje högtalare – med en kvinnlig röst – som jag återkommer till. Och jag bör påpeka att det under mitt besök sitter en fotograf på en pall på golvet. Fotografen flyttar sig och stolen runt i rummet för att dokumentera olika delar av utställningen. Även till fotografen återkommer jag.)

Utställningen – med titeln ”Det okända” – är en installation som i sin tur består av tablåer men också foton, teckningar och målningar. Varje tablå blir en backspegel som öppnar ögon, tankar, känslor för det levda livet. Jaha, så här blev det, livet.

Det kan vara de återkommande hatt- och klädhängarna (på en av dem hänger alltså akustiska gitarrer i snören, framför ligger en matta med en sittdyna och porslinshundar; från andra hänger mattpiskare och ett dockansikte i en plastpåse). Ännu en tablå består av gamla tömda skåp med porslinsprydnader både på och omkring. Som från en lägenhet som håller på att tömmas efter att någon har dött.

Dessutom fotoserier på Tony, Claes och stadsdelen Högsbo i Göteborg, några teckningar samt målningar av stämband – som i berättande, att bevara människors livsöden, minnet av deras liv.

Vad? är frågan som besökaren får besvara. Gärna med konstnärens skrivna introduktion på en A4 i handen. I dialog mellan texten och mina upplevelser börjar tre liv att återupplevas. En berättelse om barndomskompisarna Tony, Claes och Lars, som gått genom livet på var sin väg. Efter många år sökte Lars upp Tony och Claes, samtalade om livet – eller deras liv i plural, hur de blev.

Nu kommer fotografen fram och presenterar sig: Lars Embäck. Alltså konstnären som suttit och fotograferat medan jag gick runt och tittade. Här i Sjöbo är första gången som något visas av projektet om Tony och Claes, säger han. Men flera installationer i installationen har visats på tidigare utställningar. De hör – egentligen – inte ihop med Tony och Claes.

Men nu gör de, säger jag. Nu har hela utställningen blivit deras. Embäck håller med. Lokalen styr också, säger han. Som högtalarna, dem hade han först tänkt placera på en annan plats men de passade så bra på hyllan längst bort vid fönstret. Jag undrar: Den tredje högtalaren, mellan Tonys och Claes röster, vad är det som hörs i den?

En uppräkning av ord som börjar på ut- och in-. Från en tidigare utställning. Men, säger jag igen, hennes röst fungerar mycket bra, den också, ihop med Tony och Claes. Lågt i tak här, säger Embäck. Nog därför som rösterna hörs så tydligt. Han tillägger att precis sånt här tak var det i huset han växte upp.

Vissa utställningar kan – ja, bör – upplevas utan förberedelse. Spontant och direkt. Andra utställningar växer när man får bakgrunden förklarad för sig. ”Det okända”, som september ut visas i Sjöbo konsthall, hör till den senare sorten.

Lars Embäck borde ha visningar av utställningen, inte minst skulle det vara obligatoriskt för elever i årskurs 9 i Sjöbo kommun att se utställningen som en del av undervisningen.

”Det okända” handlar ju om deras liv och framtid: de oplanerade vägar som livet kan ta.

Lite mer

Kortkultur x 3

1 Vulkankonst. Såg att Jón Leifsson från trakten av Lövestad benämndes ”vulkanislänningen”. En träffande beskrivning av konstnären och hans konst, tycker jag. På Thuleslund strax utanför Vollsjö ställer Leifsson ut akvarellmålningar av Islands vilda, grova landskap. Vilka bildar en exakt fond till hans skulpturer av små töltande islandshästar. Och lika grova, liksom ursprungliga skulpturer av människor. Som hans morföräldrar, en mycket fin liten skulptur.

2 Ljudlig undervattenskonst. Varför inte ta en sväng uppåt Blekinge och Ronneby konsthall? I det gigantiskt stora rummet, kallat Norra konsthallen, går det att vattenpromenera i Östersjön. Rättare sagt: under vattnet och i ljud. Som blir musik: en Östersjösymfoni. ”Mare Balticum” heter installationen där Åsa Stjerna valt ut och mixat ihop ljud som spelats in samma datum och klockslag på tolv undervattniska platser. Börja i Simrishamn (högtalare nr 1) och vandra genom Östersjöns ljud och rytmer.

3 Svensk flyktingslum. Mina farföräldrar, Emma och Andreas, utvandrade = flydde till Amerika. De möttes på Svenska kyrkan i St. Paul, Minnesota. Vilket år? Vet inte exakt, men det måste ha varit kring 1900. När jag läser Ola Larsmos nya roman undrar jag förstås om de någonsin bodde, alltså tvingades bo, bland trä- och plåtskjulen i den fattiga svenskslum i St. Paul som romanen skildrar och hämtat sin titel från, ”Swede Hollow”.

Om krönikan

Varje onsdag publiceras en krönika på den här platsen. Varannan vecka skrivs den av Bengt Eriksson, författareoch kulturjournalist, verksam i Vollsjö.

Visa mer...