Kultur & Nöje

Carolina Falkholt: "Motståndet är enda materialet"

Bromölla Artikeln publicerades
Väggmålningen i Bromölla har Carolina Falkholt gett titeln "Pi", efter det här tecknet som är ett förstärkningsord inom teckenspråket. Hon har tidigare använt tecknet på en tidigare målning, utförd i Halmstad för några år sedan.
Foto:Tommy Svensson
Väggmålningen i Bromölla har Carolina Falkholt gett titeln "Pi", efter det här tecknet som är ett förstärkningsord inom teckenspråket. Hon har tidigare använt tecknet på en tidigare målning, utförd i Halmstad för några år sedan.

Hon är en svensk stjärna på den internationella graffitihimlen. Hennes senaste stora verk finns på en av malverkets väggar på Ifö-området i Bromölla. Kulturredaktören Sune Johannesson ringde Carolina Falkholt för att prata kön, konst och kamp.

Fitta. Det tog en dryg halvtimma innan ordet kom in i intervjun. Trots allt, det är det ord som oftast nämns om och förknippas med graffitikonstnären Carolina Falkholts allt fler och allt mer visade verk. Som den där väggen på skolan, den som sedan kom att täckas över. Eller när hon blev portad från sin egen gamla skola i Dalsland för att hon hade en jacka med just det ordet på ryggen.

Ni vet. Vet ni?

Hur ofta styrs vi inte av andras bilder innan vi själva ser bilderna. Det drabbar många, så även Carolina Falkholt. I Bromölla har hon just avslutat ett av sina hittills största verk, en betongvägg inne på Ifö-området om cirka 700 kvadratmeter, kanske två tre gånger större än hennes flesta andra utomhusverk.

Fitta? Nej inte här, däremot ett tecken med fingrarna som markerar känslan, storleken, kraften... Tecknet kallas för Pi (inte matematik-pi) och hon förklarar att Pi är ett förstärkningsord inom svenskt teckenspråk. Ett ord som inte går att översätta till svenska. Som modell har hennes egen hand fungerat, avfotograferad i en spegel med mobilen som sedan har fått följa med under jättemålningens framväxt.

– Det handlar egentligen om två olika sorters måleri, där handen är en av detaljerna jag har bestämt i förväg medan den täckande färgen på väggen sker mer i stunden. Där har jag valt att utgå från lila och blått som grundfärger, sedan laborerat vidare med ett 20-tal olika nyanser.

En vecka tog det att färdigställa målningen, som är den andra på malverkets väggar inne på Ifö-området och som Teresa Holmberg, ordförande för det konstnärliga Ifö Center i Bromölla, ser som en satsning för att skapa ett växande område för väggkonst av internationellt mått. Carolina Falkholt har trivts utmärkt både i trakten och med arrangörerna. Och utmaningen, ja, inte gick det att tacka nej till en grå betongvägg av denna storlek som kräver ett långtbortifrån-perspektiv för att lyckas få en helhetsbild av konstverket. Själv ser hon målningen som en "pjäs i landskapet".

När vi pratas vid har hon lämnat, rest hem till Göteborg. Nya verk planeras, en låt ska spelas in, en dokumentärfilm om ett av hennes verk i Kairo ska klippas färdigt (den kommer att premiärvisas i samband med ett öppet cafésamtal hon ska ha på Ystads konstmuseum den 24 september). Men hon kommer tillbaka till Bromölla vid ett senare tillfälle, för att uppleva sitt eget verk med distans och för att bli visad en vackert turkos sjö i området av Teresa Holmberg.

Det här är första gången Falkholt har arbetat i norra Skåne, däremot finns hennes verk numera på väggar både i Simrishamn och Ystad, omtalade allihop. Dessutom pågår hennes separatutställning på Ystads konstmuseum ytterligare en kort tid.

Graffitin blev tidigt hennes uttryck och i andra intervjuer har hon nämnt hur hon som barn hemma i Dalsland såg nedklottrade tåg passera. Hon frågade vad det var och när hennes mamma svarade att det var graffiti, något hon kunde ägna sig åt som vuxen såg hon redan där och då en möjlighet. Annars är det orden som hon ser som sin största upptäckt. Där ryms egentligen allt, säger hon, orden är fria och tillgängliga för alla och rymmer ändå oändliga möjligheter att berätta med. Än idag ser hon sig främst som ordkonstnär, målare i andra hand. Det var orden som också fick in henne på graffitin, som ju är en ordkonst.

– Som tjej i graffitins machovärld har det varit tufft, men även om killarna fortfarande dominerar tror jag graffitin i framtiden tillhör tjejerna. Idag ägnar sig allt fler unga tjejer åt graffiti, och om det jag gör kan fungera som en förebild känns allt meningsfullt. Jag har också fått motta en mängd kärlek från flera yngre, och ett av mina senare verk, vid Slussen i Stockholm, är en hyllningsmålning till tjejer i graffitins värld.

Det är ena sidan. Den andra är hatet hon möter. Motvinden, mörkret, hoten. Det är inget hon vill gå in närmare på.

– Det finns en hotbild, och det är en polisiär sak. I övrigt vill jag inte kommentera det.

Vad är det hon hotas för? För platsen hon tar? För frågorna hon ställer? För motiven?

– Min konst är platstagande. Genom det skapas nya platser där fokus riktas mot frågorna om det förtryck som kvinnor utsätts för i samhället. Målningarna blir platser som vill ställa frågor, sätta igång samtal och bryta normer. Det känns mycket viktigt, och är något jag kommer att fortsätta med. För den förändring som jag kan se idag går alldeles för långsamt.

Hon jämför med Mellanöstern, där hon varit engagerad i några olika väggprojekt de senaste åren tillsammans med Mia Gröndahl, Österlenare och Kairo-bo och en mångsysslande fotograf och projektledare.

– Innan jag reste dit hade jag många fördomar om Egypten och Mellanöstern när det gällde deras kvinnosyn. Och visst, det är ojämlikt och kvinnor har i många fall en svår situation. Men efter att ha varit där inser jag att det finns fler likheter än olikheter mellan oss och dem.

Hon fortsätter.

– Vi klipper inte av klitoris på 12-åringar, som fortfarande görs i Egypten, ett helt fruktansvärt övergrepp. Vårt förtryck är mer strukturellt och består av att kvinnor begränsas redan från tidig ålder. Att vara kvinna i Sverige idag betyder att ens livsrum krymper, där moralen, fördomar och bilder visar hur vi ska bete oss och hur vi ska se ut. Att motarbeta detta är en av de utmaningar jag ser med min konst.

Fitta är en annan av hennes utmaningar. Att ge ordet en annan klang än att ses som något fult och användas som svordom.

– Jag har genom åren blivit så provocerad av hur kvinnor har framställts i medier och inom konsten, där vi ofta har setts som passiva vackra objekt. Jag vill, och hoppas, att mina bilder kan bidra till att ta tillbaka kvinnokroppen.

Under sina första år inom graffitin var det Carolina Falkholt gjorde olagligt, både i Stockholm och i New York. Idag arbetar hon utifrån uppdrag och projekt, ensam eller i större sammanhang. Numera hänger ett av hennes verk också hemma hos ett flertal människor, den tavla hon gjorde på beställning av Ikea. Det fungerar för henne att arbeta som konstnär, hon är alltmer synlig och efterfrågad. Men lätt är det inte, och hennes vilja är tydlig, formen måste bära ett angeläget innehåll.

– Att vara konstnär idag är ett oerhört hårt yrke, men för mig är motståndet egentligen det enda användbara konstnärliga materialet.

Fakta

Carolina Falkholt

Född: 1977, uppvuxen i Dalsland, bosatt i Göteborg.

Konstnär, graffitimålare och musiker. Har under en rad år gjort flera uppmärksammade projekt runt om i Sverige, men också i New York och Kairo.

Medverkade i sommarens storsatsning Österlen Street Art, med verk på väggar i Simrishamn och Ystad. Hon har just nu också en separatutställning på Ystads konstmuseum, med 20 september som sista dag.

I veckan avslutade hon en cirka 700 kvadratmeter stor målning på en av malverkets väggar inne på Ifö-området i Bromölla. Det är den andra stora väggmålningen på området. Den första gjordes förra året av den belgiska konstnären Roa.

Visa mer...