Kultur & Nöje

Foton av levande natur

Kultur & Nöje
En av de bilder som ingår i Gabriella Dahlmans aktuella fotobok "Nu". Dahlman bor i Hammenhög.
Foto:

Gabriella Dahlman är aktuell med en ny fotobok, "Nu". Kulturjournalist Bengt Eriksson har följt henne de senaste åren och ser hur levande och rörligt allt är, även när det verkar stillastående.

Artikeln publicerades 7 oktober 2015.

Första gången jag mötte Gabriella Dahlmans fotografi var 2012 i en samlingsutställning på Ystads konstmuseum. Hon visade foton i färg och svartvitt, bland annat tagna då hon gick till dagis med sin son. Året efter svängde jag in till Hammenhög när hon under påskkonstrundan i ett rum hemma i huset ställde ut små svartvita foton av den egna trädgården.

Så gott som varje bild kunde beskrivas med ett och samma ord: Levande. Gabriella Dahlmans foton av – ofta – natur och trädgård är motsatsen till stilleben. På hennes bilder lever naturen. Ja, sen satt jag i juryn också när hon 2013 nominerades till YA:s kulturpris.

Förra sommaren deltog hon i en samlingsutställning på Christinehofs slott och för någon månad sen råkade jag, av alla ställen, på Drottninggatan i Stockholm få syn på en av hennes böcker i ett antikvariat. ”Om grönska” (ICA förlag) är ingen fotobok utan en bok om trädgård. Fast när jag slog upp och tittade så var det likadant. Med fotona öppnade sig trädgården. Jag kunde gå in i den.

Senast, under bokmässan i Göteborg, stötte jag på Gabriella där hon stod med sin nya bok, ”Nu” (utgiven på Kalejdoskop). Hon räckte över den och jag bläddrade, flera gånger, stannade upp och tittade på de svartvita fotona (till exempel något så vardagligt och enkelt som en dörr, en helt vanlig dörr, med utsipprande ljus). Helst ville jag aldrig ge boken tillbaks till henne.

Därför sitter jag nu vid ett bord i trädgården (var annars?) hos Gabriella Dahlman i Hammenhög för att prata fotografi. Du fotograferar digitalt, säger jag, men resultatet är analogt. Nästan så det luktar – fixdoften! – av gammalt fotolabb från din bok. Hur bär du dig åt för att få fram en, låt säga, analog gråskala? Plåtar du direkt i svartvitt?

”Nej, från början är bilderna i färg”, svarar hon. ”Jag har inget speciellt trick. Det kan bero på att jag under lång tid fotograferade analogt. Och jag gör inte så mycket, bearbetar sällan i Photoshop och skärper aldrig bilderna. Däremot är jag noga med att exponera rätt. När jag fotograferar, det är då bilden blir till. Det handlar om att veta vad man vill komma åt.”

”Jag tog bilder jag kände för, utan tanke på att de skulle ingå i en serie. Den nya boken innehåller inte heller några arrangerade bilder – ja, förutom fotona på Frans.”

Hennes son, alltså. Här finns en intressant koppling, från den eftertext som Gabriella Dahlman skrivit i boken, genom fotona och in i framtiden. Hon skriver om sin far, hobbyfotografen, som fotograferade blommor och blanka sjöar. Nu fotograferar dottern Gabriella ”blommor och blanka sjöar”. (Vilket inte är riktigt sant men sant ändå.)

”Min son och min far, de människor som är mig närmast. Men Frans fick inte träffa sin morfar. Det känns konstigt. Jag vill förmedla något av det som jag fick vidare till min son.”

I boken ”Nu” finns flera kärleksfulla, nära foton på en lite trulig pojke. Men de foton jag tycker mest om är de övergivna bilderna, ibland från naturen men inte alltid. Stillbilder som är så levande att de blir rörliga. Det kan vara ett foto på en säng med tillknycklade lakan eller två trädgårdsstolar som står övergivna. Allt som hänt före själva fotoögonblicket – människorna som satt där, som placerade ut stolarna – har synligt men osynligt stannat kvar på bilderna.

”Man kan säga att fotona innehåller spår av någonting. Jag fotograferar ju vardagliga saker, det man ser varje dag men inte lägger märke till. Ett fotografi kan fokusera på något man annars inte ser. Natur och trädgård är jag ju väldigt intresserad av. När vi bodde i Ingelstorp kunde jag gå ut i trädgården på morgon och inte komma in förrän på kvällen. Jag var som besatt!”

När övergår fotografi till att vara konst?

”Det finns ju många skickliga pressfotografer”, funderar Gabriella Dahlman. ”Men det är väl att man säger att det är konst, bestämmer sig för det. Eller att man måste göra det här, måste uttrycka sig på det här sättet. Annars mår man inte bra.”

Lite mer

Kortkultur

Konst

Natur, vatten och skog. Akryl, olja och litografi. Färg och svartvitt. Två badande flickor, en svit bilder från en simbassäng, baddräkt och badbyxor på en lina, barn som kramar en katt respektive en kanin, en grupp människor på café och hemma i bostaden. I mitten en installerad lägenhet i form av ett dockhus i glas. Med utställningen ”Nära är också ett avstånd” på Sjöbo konsthall har Annika Zetterström skapat ett mellanrum som vibrerar av spänning, längtan, oro… Gå dit och känn, ni också!

Lyriktoppen

1. Gunnar Harding: ”Från vinter till vinter”. Den åldrige poeten Harding reser bakåt i tiden och möter sig själv som ung poet; och de diktar tillsammans.

2. Maria Küchen: ”Rosariet, det marina”. En återkomst till lyriken, där Küchen likt en gudinna återskapar alternativt avskapar mänskligheten.

3. Torkel Rasmusson: ”Ibland”. Dikter som sånger och sånger som dikt. Rasmusson kisar finurligt på världen och ser vad han ser.

Anteckningsböcker

Pocketshop säljer inte bara pocketböcker utan tillverkar även egna anteckningsböcker. Förut har de haft uppseendeväckande omslag av Lotta Kühlhorn och Carl Johan de Geer och även lånat äldre svenska deckaromslag. På nya serien med anteckningsböcker finns svartvita författarporträtt av (vem gjorde urvalet?) Franz Kafka, Astrid Lindgren, Chimamanda Ngozi Adichie, Lars Kepler och Sofi Oksanen. Konstnär: tecknaren Stina Wirsén.

På nattduksbordet

Läsningen av ”Norr om paradiset” – tredje delen i Thomas Engströms kvartett om gamle Stasi-agenten Ludwig Licht, nu på plats i Miami – ska snarast påbörjas.

Visa mer...