Kultur & Nöje

Hyllningsband vårdade låtskatt ömsint

Ystad Artikeln publicerades
Det här är inget alldagligt coverband på en sunkig bar. Bandet vårdar låtskatten ömsint.
Foto:Mark Hanlon
Det här är inget alldagligt coverband på en sunkig bar. Bandet vårdar låtskatten ömsint.

Det är inte Paul och Art på scenen. Men mycket nära. Simon & Garfunkel Revival Band bjuder på utmärkta tolkningar av duons mest älskade melodier.

Simon & Garfunkel Revival Band

Var & när: Ystads teater den 20 oktober.

Bäst: ”Bright Eyes” och ”America”.

Roligast: ”Cecilia”.

En försvarlig del av 60- och 70-talens rockhjältar vandrar alltjämt på denna jord, många med en gitarr runt halsen. Men ganska snart kommer cover- och hyllningsbanden att vara de enda som står till buds för oss som vill avnjuta musiken live. Det gör inte så mycket. Bra låtar är inte beroende av sina upphovsmän, de har en egen lyskraft.

Fast inte ens den bästa låt kan stå emot ett taffligt framförande. Lyckligtvis trampar tyska Simon & Garfunkel Revival Band inte i det klaveret. Det här är inget alldagligt coverband på en sunkig bar. Bandet vårdar låtskatten ömsint och bjuder på välspelade och kärleksfulla versioner av förlagorna, både duons gemensamma låtar och deras mest kända soloalster. Harmonierna och stämmorna sitter som de ska.

Paul och Art är i allra högsta grad i livet, men möjligheten att uppleva dem tillsammans har varit minst sagt begränsad sedan uppbrottet 1970. Här fyller Michael Frank och hans medmusiker en viktig lucka.

Om jag före konserten hade gjort en lista över önskvärda låtar hade jag kunnat pricka av varenda en. Alla klassikerna är där: ”The Sounds of Silence”, ”Bridge Over Troubled Water” och ”Mrs. Robinson”, bara för att nämna några.

Det är inga radikala omtolkningar. Allt ligger mycket nära originalen. Men till skillnad från en Elvisimitatör har de inte särskilt många manér eller uppseendeväckande scenkläder att ta efter. Michael Frank känns mest som sig själv. På något underligt vis gör det honom väldigt lik just Paul Simon. Aningen kort i rocken, nedtonad, fokuserad på musiken, med en stillsam humor i mellansnacket. Guido Reuter, som också trakterar en rad instrument, fungerar utmärkt som substitut för Art Garfunkel.

Inför pausen bygger bandet upp ett våldsamt sväng i ”Cecilia”, som snarare för tankarna till Paul Simons sololåtar från 80-talet än till Simon & Garfunkels tidiga 70-tal. Det är en försmak av vad som komma skall.

Efter en stämningsfull och balladtung första halva blir det mer ös i akt två, där just Paul Simons soloutflykter står ut mest, såsom ”Call Me Al” och ”Diamonds On the Soles of Her Shoes” från ”Graceland”.

Paul Simon har skrivit många odödliga låtar som aldrig blir utslitna, hur ofta man än hör dem.

Simon & Garfunkel Revival Band sitter på en guldgruva, som hade varit lätt att plundra men som de i stället väljer att bryta varsamt, klimp för klimp. Glimrande!