Kultur & Nöje

Istedgade: Från slum till trend

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Istedgade ‒ belastad pulsåder på Vesterbro, på väg att bli trendig.
Foto:C-J Charpentier
Istedgade ‒ belastad pulsåder på Vesterbro, på väg att bli trendig.

En av de mer (ö)kända gatorna i centrala Köpenhamn är Istedgade. I dag tar författaren C-J Charpentier sig en tur utmed gatan, vars historia präglas av prostitution och droger. Idag finns problem kvar, men mycket har förbättrats.

Den elvahundra meter långa Istedgade, från Hovedbanegaarden till Enghave Plads, är tveklöst Danmarks mest beryktade gata ‒ med ett grundmurat rykte byggt på prostitution och knark.

Under tidigt 1800-tal låg här en lantlig bebyggelse med grönområden och fruktträdgårdar men när föregångaren till dagens järnvägsstation stod klar 1847 förändrades situationen helt.

Urbaniseringen gick snabbt. Man byggde massiva hyreskaserner, och 1859 fick stråket sitt namn; efter slaget vid Isteds Hed nära Slesvig.

Med järnvägsstationen kom prostitutionen till området, efter att tidigare ha bedrivits i andra stadsdelar ‒ bland annat där Magasin du Nord ligger idag.

Prostitution har en lång historia i Danmark, där man som första land i världen införde fri behandling av alla veneriskt smittade redan under sent 1700-tal, följt av ett kungligt dekret 1815 föreskrivande månatliga undersökningar av byens glädjeflickor. Och 1874 etablerades ett flertal statliga bordeller på Knudsgade (idag Eskildsgade), som leder fram till Istedgade.

Pigerne var merendels mycket unga landsortsflickor som lockats till huvudstaden med löften om arbete, och gatan blev snart en brokig tummelplats med mängder av krogar, slakterier och allehanda butiker. Här möttes dessutom allsköns löskefolk, småtjuvar och gycklare.

1905 kostade ett horhusbesök för övrigt mellan två och nio kronor. Året efter stängdes de statliga bordellerna, och det var då prostitutionen flyttade till Istedgade.

Husen i dessa kvarter befolkades huvudsakligen av arbetarklass med klara vänstersympatier, och under andra världskriget bjöds hårt och handgripligt motstånd mot tyskarna. Framförallt under "folkstrejken" sommaren 1944. Med paroller som "Istedgade overgiver sig aldrig" och "Rom og Paris kan I ta´ men aldrig Stalingrad och Istedgade".

1969 släpptes pornografin helt fri i Danmark, och Istedgade exploderade bokstavligen ‒ med allt från sexklubbar och erotisk film till så kallade live shows där man, förutom ordinära samlag, till exempel kunde få se porrstjärnan Bodil Joensen kopulera med en galt. Granne med sexbutiker och lokaler för homosexuella män. Och nu invaderades kvarteren också av narkotika, parallellt med en accelererande förslumning.

Ända fram till tidigt nittiotal var merparten av områdets prostituerade danskor men nu sökte sig även thailändska kvinnor hit ‒ till bordeller och massagesalonger, följt av kvinnor från Östeuropa och Nigeria, av vilka de senare ofta tvingas arbeta under hot om svart magi. Medan östeuropeerna kontrolleras av hallickar.

1999 legaliserades och skattebelades prostitution, och häromåret gjorde en ny grupp sitt intåg: romer från Rumänien ‒ kvinnor som går på gatan och som bor tillsammans i delade rum på småhotellen för 2, 500 danska kronor i veckan.

För omkring tjugo år sedan började myndigheterna sanera den nergångna Istedgade med omnejd. Hus moderniserades, hotellen fräschades upp, liksom restauranger, barer och kaféer ‒ av vilka de flesta numera är både propra och trivsamma. Följt av ett växande antal tatuerare, trendiga modebutiker, cykelhandlare, frisörer, halalslaktare, etniska livsmedel, blommor och mäklare. Och här gäller att ju längre bort från stationen man kommer desto snyggare och mer gentrifierad blir gatan. I synnerhet sedan åtskilliga damer flyttat till den närbelägna Skelbaekgade.

Det stora problemet kvarstår dock: könshandel i kombination med kriminalitet och narkotikamissbruk. För männen finns härbärget Maendenes Hjem med injiceringsrum, och för kvinnor hjälphuset Reden; båda med offentligt stöd ‒ ljusår från alla hippa trender.