Kultur & Nöje

Jan Hemmel: "Vem var du Axel Ebbe?"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Axel Ebbe tillsammans med sin familj i ateljén i Hököpinge. 4 bilder
Foto:trelleborgs museum
Axel Ebbe tillsammans med sin familj i ateljén i Hököpinge.

I Jan Hemmels vackra bok om Axel Ebbes liv och konst ges flera inblickar i ett alltför bortglömt konstnärskap. Det menar kulturskribenten Thomas Kjellgren efter att ha läst "Vem var du Axel Ebbe?".

Jan Hemmel

"Vem var du Axel Ebbe?" (Trelleborgs museum)

”Är fatalist – ångrar ingenting – är inte nyfiken på något (utom på nästa staty)”. Så säger skulptören Axel Ebbe några år innan han dör 1941.

Många är vi däremot som är ständigt nyfikna på den alldeles oförtjänt bortglömde konstnären Axel Ebbe. Lantbrukarsonen från Hököpinge som via studier för skulptören Stephan Sinding i Köpenhamn tog sig vidare till Paris – där hans första verk "Solrosen" blev antagen till Salongen – och som sedan, efter flera vandringsår i Europa, återvände hem till födelsebygden, där han bygger sin ateljé Villa Klythia och där han lever med sin tredje hustru Lillemor och två döttrar.

Även om dessa yttre livsrörelser är lätta att ringa in så kvarstår det mesta ändå outforskat i Ebbes liv och konst. "Vem var du Axel Ebbe?" är därför den självklara titeln på Jan Hemmels bok om konstnären. En levnadsteckning som fått undertiteln "Ett konstnärsliv" och som nu ges ut av, och i samarbete med, Trelleborgs Museer (lika självklart egentligen för här finns ju sedan 1935 Axel Ebbes konsthall).

Det har blivit en vacker och intressant formgiven bok - varm och sympatisk i tonen - som ger oss flera viktiga inblickar i Ebbes liv och konstnärskap. Men de alltför kategoriska svaren skall ni inte förvänta er – därtill är Hemmel alltför klok och varsam och dessutom väljer han att Ebbes komplexa och svårfångade personlighet till stora delar får kvarstå. Jag uppskattar det och det här minimerar också risken för övertolkningar.

Men jag förstår att Hemmel ordentligt har tvingats tänja på sitt material. Det finns ju inte minst ett besvärande glapp på tretton år i Ebbes livsrörelser, när han mest reste runt i Europa och konsten var satt på undantag.

I ett brev till barndomsvännen Algot Ruhe skriver han 1938: ”Jag har som du vet under 13 år varit i utlandet och inte haft tid att göra skulptur – det enda jag bryr mig om. Du kan förstå att där vore stoff. Började på ”13 år av en odågas liv”, men förstört smörjan, delvis besvärlig att tyda, för jag hade glömt chiffret”.

Brevväxlingen med Ruhe är en av de viktigaste källorna i den här boken. Ebbe står i absolut centrum men genom en öppen vidsyn ser Hemmel även till att tidens atmosfär tecknas – och han låter samtida röster interfolieras i framställningen: Ola Hansson, Knut Hamsun, Gustaf Hellström och Strindberg citeras, bland andra.

Med samma självklarhet som Ebbe tidigt skulpterade utifrån tidens ideal om romantisk realism och symbolism, lika självklart var han förankrad i det skånska språket, i folkloren och skrönorna.

Han skrev inte bara dikter på Hököpingemål, han skapade dessutom sin egen skånska version av Gamla Testamentet. Han skildrade – i teckningar och grafik – landsbygdens kraftfulla fysionomier och kroppar och han gjorde en rad komiska skulpturer, bland andra Källarmästaren själv.

Det här materialet behandlar Hemmel med samma lustfyllda entusiasm som beskrivningen av Ebbes många offentliga skulpturer på olika platser i Skåne. Konsten var för Ebbe inte enbart förbehållet ett uttryck för en estetisk skönhetsdyrkan utan i lika hög grad användbar för det satiriska och burleska.

Det finns en spännande glimt i ögat på flera av porträttfotografierna av Ebbe i boken. Något som också kommer fram när Ernst Norlind, i sina Borgebyminnen, skriver att Ebbe ofta blev en roande medelpunkt för konversationerna vid bordet: ”Han är en sammansättning av trygg skånsk mannaman och polerad världsman. Han är en människa som genomgått livets matsedel, och icke nekat sig något, men ändå behållit sin sunda blick på tingen. Och bakom slumrar en filosof som säger både djupa och genomlevda ting”.

Ibland önskar jag att Hemmel utförligare hade stannat kvar i, och presenterat, några av de enskilda konstverken. Som till exempel den intressanta skulpturen "Mannen som bryter sig ut ur klippan".

Ett verk som så tydligt speglar den brytningstid i vilken den tillkommer – mellan det klassiska och det moderna. Där den nya, sökande människan inte bara bryter sig ut ur okunnighetens mörker utan där den tidlösa grundfrågan om konstnärens arbete finns direkt formulerad: hur ska man mejsla fram det levande ur ett statiskt urmaterial? Att se och gestalta något som först inte kan ses.

De spännande jämförelserna med James Ensor och Hugo Simberg flimrar också alltför snabbt förbi. Men denna min ”omättnad” beror naturligtvis helt på att Hemmel har lyckats väcka min nyfikenhet.

Vem var du egentligen Axel Ebbe? Frågan kvarstår delvis – och det är precis som det ska vara, det finns inga absoluta svar. Men nu ser vi Ebbe i ett helt annat ljus och hans konst har fått en ny och välförtjänt aktualitet.

fakta

Axel Ebbe-filmen

"Vem var du Axel Ebbe?" är inte bara titeln på Jan Hemmels bok om konstnären, så heter också den film Hemmel och Jan Troell har gjort. Premiär i morgon på Grand, Trelleborg. Björn Kjellman tolkar de brev av Axel Ebbe som ingår.

Läs mer i morgon: Intervju med regissören Jan Troell.

Visa mer...