Kultur & Nöje

Jungstedts nya skaver i språket

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
”Det andra ansiktet” handlar som de flesta av Jungstedts deckare om trauman från barn- och ungdomstiden som människor aldrig kommer över. 2 bilder
Foto:Foto: caroline andersson
”Det andra ansiktet” handlar som de flesta av Jungstedts deckare om trauman från barn- och ungdomstiden som människor aldrig kommer över.

Mari Jungstedt låter som vanligt huvudpersonerna vända tillbaka till sitt förflutna, i sin nya Gotlandsdeckare. Men varför är kvinnorna så stereotypa?

Det andra ansiktet

Författare:

Mari Jungstedt

Förlag:

Albert Bonniers

Mari Jungstedt har vid sidan av Anna Jansson och Håkan Östlundh etablerat sig som Gotlandsskildrare på den svenska deckarscenen. ”Det andra ansiktet” är trettonde delen i serien om Anders Knutas och hans kollegor vid polisen i Visby, men den här gången får de gotländska poliserna faktiskt även besöka fastlandet och Stockholm.

En känd gotländsk konstnär hittas mördad i sin säng och det ser ut som mordet har sexuella inslag. Snart hittas en man i Stockholmstrakten död under liknande omständigheter. Redan på ett tidigt stadium börjar man ana att det finns en riktig femme fatale inblandad, en vacker men farlig kvinna som lockar männen till sig och sedan tar livet av dem. Men spåren man hittar verkar inte alls stämma med den teorin.

”Det andra ansiktet” handlar som de flesta av Jungstedts deckare om trauman från barn- och ungdomstiden som människor aldrig kommer över, händelser som får dem att i vuxen ålder gå över gränsen. Parallellt med Visbypolisernas utredning får vi som läsare följa sådant som skett i det förflutna i en ung kvinnas liv. Vi får även följa mördarens tankar i jagform – ett berättartekniskt grepp som bidrar till att hålla spänningen uppe. Denna gång återintroduceras också journalisten Johan Berg, som hade en så stor roll i de tidiga böckerna i serien. Men förutom i samband med den dramatiska upplösningen spelar han nu en relativt liten roll.

På relationsfronten är det Knutas och Karins förhållande som står i centrum. Knutas inser att han fortfarande har starka känslor för sin exfru Line och han börjar alltmer tvivla på relationen med Karin, något som hon naturligtvis också märker av.

Skildringen handlar mycket om kontrasten mellan den kurviga och sensuella Line och den alldagliga Karin, som Knutas egentligen verkar ha mest utbyte av när de arbetar tillsammans.

Att skildra kvinnor har aldrig riktigt varit Jungstedts styrka, och denna gång när det på flera plan handlar just om otrohet och kvinnors dragningskraft på män blir det bitvis nästan mer än lovligt stereotypt. Jungstedt lyckas dock skickligt på flera olika plan i boken spegla rädslan för att bli övergiven och ensam och hur den kan påverka människor. Mördarens ångest får sin parallell i både Lines och Karins reaktioner och ageranden.

Jag kan bara önska att Jungstedts redaktör varit lite tuffare när det gäller språket. Inget är direkt fel, men det finns ganska många formuleringar som skaver. Men Jungstedts månghövdade läsarskaror bortser säkert gärna från detta och kan se fram emot sin gotländska sommarläsning precis som vanligt.