Kultur & Nöje

Karl Ove Knausgård & Fredrik Ekelund: "Hemma-Borta"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund, författare, fotbollsälskare, bosatta i Skåne och brevskrivare. Läs också intervjun med dem på webben.
Foto:Christina Ottosson Öygarden
Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund, författare, fotbollsälskare, bosatta i Skåne och brevskrivare. Läs också intervjun med dem på webben.

Accepterar man som läsare att författarna är två medelålders vita medelklassmän med ett stort kulturellt kapital, ja, då är brevväxlingen mellan Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund en njutning att ta del av. Det anser kulturskribent Björn Werner.

Karl Ove Knausgård & Fredrik Ekelund

"Hemma–Borta"

(Arx Förlag)

Två vita medelålders medelklassmän som i brev efter brev över Atlanten stryker varandra över ryggen. Kan det vara något att bry sig om?

Ja, definitivt.

Åtminstone om författarparet i fråga heter Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund. I en diger brevväxling mellan de båda (37 brev och över 550 sidor) får vi följa med i en tankevärld där textens skönhet och den allmänhumanistiska ansatsen gör att till och med gubbperspektivet går att fördra.

Navet som breven kretsar kring är det senaste VM i fotboll. Både Knausgård och Ekelund är fotbollsälskare av stora mått. Ett VM är en högtidsstund för dem båda. De upplever det på helt olika platser i världen. Karl Ove Knausgård sitter i sina vardagsbekymmer i huset i Glemmingebro, medan Fredrik Ekelund befinner sig på plats i ett soligt Rio de Janeiro.

I brev efter brev diskuterar de spelare, spelsystem, stämningar och rykten. De recenserar matcher, är glada och besvikna över resultaten, skriver om gamla minnen och nya upplevelser. Den poetiska centrifugalkraften för dem ofta långt ifrån fotbollen. De behandlar livet, barnen, vardagen, politiken och litteraturen. Många gånger är det lärt, intressant och dessutom förbannat bra stilistiskt. Några enstaka gånger är det pretentiöst och gnälligt.

Det utdelas en del smällar. Mest kritik får det Knausgård betraktar som ”extremfeminism” med företrädare som Ebba Witt Brattström och Maria Sveland, medan Ekelund föredrar att ge författarkollegor som Jan Myrdal och Sven Lindqvist en släng av sleven. Knausgård suckar djupt över att han missförstås av många feminister. Ekelund berättar om hur herrarna Myrdal och Lindqvist inte ens bemödade sig att gratulera honom när han hade mottagit ett litterärt pris. Och sedan åter fotboll, fotboll och åter fotboll.

För att till fullo uppskatta "Hemma–Borta" krävs att läsaren äger tre förutsättningar. För det första skall man förstås gilla fotboll. Men samtidigt inte vara så nördig att man kan plocka isär amatöranalyserna. För det andra får man inte uppröras av feministdiskussionen. Knausgård problematiserar. Om han har rätt eller inte är en öppen fråga. Den ödmjukhet han ändå visar klär honom. För det tredje får man stå ut med perspektivet. Det går inte komma ifrån att det här är två medelålders vita medelklassmän som sitter på ett kulturellt kapital som få andra har tillgång till.

Oavsett om klass, kön eller etnicitet skall sättas främst är författarna privilegierade. Piedestalen må vara placerad i Skåne eller Brasilien, men breven är ändå skrivna ur ett ovanifrånperspektiv som föga berör andra människor än dem som kan betala i samma kulturella valuta. Det innebär förstås inte att de har tystnadsplikt. Vilket jag är glad över. För om man bara kan leva med ovanstående är boken en njutning att läsa.